Flera nummer visades också på Radiosymfonikernas tv-sända trettondagskonsert i Berwaldhallen.

Oscars intima teatermiljö och Jan Radesjös swingiga åttamannaband utgör dock den rätta musikaliska bakgrunden till den här föreställningen, som visar hur mycket de tre artisterna har utvecklat sin steppsäkerhet och publikkontakt. Den trolskt ljussatta scenografin är smart apterad framför My fair ladys höga kulisser.

Showen är upplagd som en föreläsning om filmmusikalens historia, men en mer halsbrytande och underhållande lektion har man väl sällan sett. Singin’ in the rain är bara en av i raden av filmmusikaler och filmstjärnor som de tre porträtterar i en lång kavalkad som börjar med ljudfilmens genombrott och rymmer både smäktande skönsång och stepp.

Även Sharon Dyall, gäststjärna och storasyster, får sätta på sig skorna med klackjärn. Hon glänser med mörk röst, allra roligast i ”Altens klagan” där hon jagar den melodi som alltid sopranerna lyckas lägga beslag på.

Karl Dyall och Rennie Mirro gestaltar med bravur manliga dansidoler som Fred Astaire, Gene Kelly och steppvirtuoserna Nicholas brothers. Genom hela föreställningen berättar de medverkande om sina idoler och sin väg till scenen, och Hanna Lindblad tillkännager att hennes stora förebild är Gwen Verdon – Bob Fosses stjärna, inspiratör och livsledsagarinna och den som banade väg för artister som Shirley MacLaine eller Liza Minnelli.

Med fjäderboa, handskar och piska visar Hanna Lindblad vem det är som bestämmer i Gwen Verdons förföriska paradnummer från musikalen Damn yankees. Hon har parkerat en man från publiken på en stol, men han har inget att säga till om: ”Whatever Lola wants, Lola gets …” Rösten är underbart bärig, men det behövs bättre vässade konsonanter för att Hanna Lindblad ska kunna presentera sig som Sveriges Gwen Verdon. Hon har smidigheten och styrkan, och inte minst den humoristiska distans som krävs för att dansa i korsett med självsäkerheten i behåll. Klatsch!