Extra allt. Det är kvintessensen av Mahlers åtta, som befinner sig någonstans i skärningspunkten mellan konsertstycke, teater, högmässa och olympiainvigning. De tusendes symfoni brukar den kallas, ett namn som syftar på antalet medverkande vid uruppförandet för hundra år sedan. Konserthuset nöjde sig med ungefär 350 personer i kör och orkester. I sista stund städslades de berömda Wiener Sängerknaben som förstärkning till Adolf Fredriks gosskör.
Åttan är en Mahlersymfoni med människan i centrum, utan alpvandringar bland horn och koskällor. Det börjar med en pingsthymn och slutar med den märkliga slutscenen ur Goethes Faust.
Stockholmspubliken har med ett par månaders mellanrum kunnat lyssna till två olika tonsättningar av denna lovsång till det evigt kvinnliga. Schumanns version med Radiosymfonikerna under Daniel Harding blev en flott upplevelse i januari.
Samma anakoreter, botgörerskor, unga änglar och heliga eremiter uppträder hos Mahler, som i partituret även återger Goethes anvisning att de ibland ska sväva. Det enda upphöjda vi fick se var dock Hannah Holgerssons entré som Mater gloriosa uppe på orgelläktaren, en glittrande prästinna med utslaget hår som manar Kom, kom, höj er till högre sfärer.
Kitschen ligger på lur i detta övermättade verk, som kräver återhållsamhet för att inte tappa balansen. Orkestern fick kämpa rätt hårt för att inte stämmorna skulle gröta ihop sig i första avdelningen. Körerna samsades fint kring den strävan mot enhet som utgör hela verkets riktning.
För Sakari Oramo var detta hans första Mahleråtta, knappast auktoritativ men sympatisk och med en stark vilja att hålla ihop alla trådar. Bland solisterna var första alten Claudia Mahnke en särskild ljuspunkt. Tenoren Mati Turi hade slängt frackens vita fluga, men hans insats i det krävande partiet blev ändå inte obehindrad.
Ett halvdussin utlokaliserade bleckblåsare ger i denna symfoni extra effekt åt både första och andra avdelningens sluttakter. Här var de placerade i kungliga logen. Dirigenten sken rart när han vände sig för att samla sina skaror.
Upprymd blev man men inte omskakad. Och fundersam över Mahlerfestivalens uppbyggnad där varje symfoni bara ges en gång. Man skulle gärna ge alla dessa medverkande ytterligare ett tillfälle att framföra den märkvärdiga åttan. Med hittillsvarande periodicitet kommer det nu att gå minst ett decennium till nästa gång.
