Den förmiddagen går lätt att föreställa sig: Killinggänget frisläppta i Kungliga Dramatens stora kostymförråd inför sin debut på Stora scenen.

–Jag ska ha mycket päls på hela armarna!

–Jag ska ha pyttepyttesmå kakishorts!

–Den där jättestora orange gummikjolen med en stor turnyrbulle på stjärten är min! Men den ska ha hjul. Så jag kan rulla runt, runt i slutscenen.

I kampen om att bära teaterhistorien direkt på kroppen vinner Henrik Schyffert redan i första scenen. Han bär en enorm kejsarinnekjol i motorcykeljacketyg. Och platåskor. Det symboliserar att han lider av hybris efter alltför mycket sötad framgång. Inte den enda snedtända självbilden i denna pjäs, som har formen av en inte så kreativ brainstorming inför det flotta konstnärliga uppdrag gruppen fått: ”Gör vad ni vill, bli färdiga närsomhelst till obegränsad budget. Killar, skapa ett nöjesfält!”

Uppdragsgivaren högkulturen görs av Malin Ek. Krävande, lynnig, blänkande självsäker och empatistörd.

Alla medlemmar har förändrats sedan sist Killinggänget hittade på något tillsammans. De har en smula ont i ångesten nuförtiden. Johan Rheborg är så gnyende uppmärksamhetstörstande att han simulerar intresse för modern dans. Robert Gustavsson har trasslat in sig så illa i sin roliga gubbe-persona att han knappt kan tala. Han bidrar numera enbart genom att sjunga sin korta nervpåfrestande sång om att vara nervpåfrestande och förvandlas till slut till handdocka. Andres Lokko har en liten stol som han kommer utåkande på för att leverera högbegåvade stilomdömen som ”vadd är hurra” men ”socker är bu”. Hans skräck är Skärmarbrink.

Martin Luuk är den enda som verkar vara sig själv. Han säger nej till allt. Men han har också byggt en mycket underlig maskin som ska förgöra fittor. Vilket är mycket, mycket roligare än det låter.

Det är en utmärkt idé att förvandla ett hysteriskt arbetsamt försök till kreativt samarbete till pjäs. Arton månaders tankearbete har passerat när ridån går upp. Det har genererat två ledord: ”otydlighet” samt ”målbrottet”. Hela rummet är också byggt av rå plywood. Inget är ju klart.

Men pjäsen är faktiskt klar. Och helt tydlig. Trygga i Alfredsons inväntande och bildälskande regi tumlar gruppen och individerna genom skaparkrisen och ruskar sina invanda roller i det lilla kollektivet. Kämpar med drygheten, självtvivlet, egomyterna och den monumentala barnsligheten.

Det är Reine Brynolfssons uppgift att gestalta gruppens hämndlystnad, intrigerande och avundsjuka. Han utför också en underbar dans med en liten gul pinne. Han dansar den där löjligheten som kan uppstå när man visar sitt innersta med för mycket sentiment, Killinggruppens gemensamma spöke.

För övrigt kan alla spela teater på åtminstone rimlig nivå. Utom Lokko, men det har man fiffigt löst genom att placera honom bakom en vägg.

Så det var ett pessimistiskt nöjesfält de nästan planerade, med karuseller som skulle heta ”garderobstvånget”, ”rökhostan” och ”en skugga av ditt forna jag” .

I stället blev det Drömmen om Herrön, en underbar uruppsättning om konsten att hålla ihop.