Precis när jag gör mig redo att gå in i Filadelfiakyrkan för att dansa med vargar får jag syn på en lätt hysterisk folksamling. Över allas huvuden, fullt synligt, hänger Kevin Costners. Han är något så unikt som en lång Hollywood-skådespelare.

Det är inte hans enda rödlistade egenskap, han verkar även ha självinsikt. I Svenska Dagbladets intervju sa han att han inte bryr sig så mycket om varför lokalen fylls när han kommer dit för att spela med sitt band Modern West, utan bara blir glad av att den faktiskt gör det.

Hans musik är kanske inte den mest genuina som någonsin spelats, men den är inte heller helt irrelevant. Country är en förlåtande genre. Och de ser i alla fall ut som ut som ett väldigt trovärdigt band, ett sånt där som skulle spela bakom hönsnät på en ruffig men trevlig bar i en amerikansk film.

Costner bär skinnväst och cowboyboots och violinisten går runt på scenen med stora kliv. Däremot verkar han ha svårt att hålla upp huvudet, som en countrymusiker, och vill istället lägga ner det mot instrumentet, som en konsertviolinist.

I Down in Nogales får fiolen mer utrymme, och det visar sig att han nog faktiskt är det senare. Costner berättar att många av låtarna skrivits under filminspelningar, som 90 miles an hour till exempel. Låten handlar om när han beslutade sig för att börja göra musik, och hur han lät bli att berätta det för sina föräldrar.

Eftersom han redan två gånger tidigare i sitt liv tyngt dem med sina beslut (först när han blev skådis, och sen när han blev regissör) ville han inte låta deras välmenande kärlek hindra honom från att leva drömmen. Berättelsen är med 100% säkerhet inövad, men den är ändå inspirerande.

Flera gånger tackar han publiken, bland annat för att de chansade och gick och såg den kuriositet som är Kevin Costner med en gitarr, sen spelar han Tom Petty-klingande Indian summer.

Ljudet i Filadelfiakyrkan brukar vara kristallklart, men den här kvällen är det istället lite muggigt. Kanske för att dölja att Costners röst svajar en del genom konserten. Och kanske är det också därför countryn försvinner och rocken tar över mer och mer, tills musiken mest liknar brötigt Dire Straits.

I övrigt är det en fullkomligt behaglig och barntillåten kväll, så amerikansk att det enda som saknas när jag går är en bit äppelpaj att ta med och ett ”Gud välsigne dig.” Men det senare är kanske underförstått.