Uppsala stadsteater fyller 60 år och jubileumsåret inleds med att Gösta Knutssons kända Uppsalakatter intar scenen. Men det handlar inte så mycket om Pelle Svanslös. Här på tiljans bakgårdar, i trakten kring Åsgränd, är det hans plågoande Elake Måns som regerar.
Man spelar för en publik som fyllt sju år, men Dennis Magnussons pjäs Elake Måns i Dennis Sandins regi vänder sig lika mycket till lite äldre barn, ungdomar och vuxna.
Första akten är som en hybrid av kattgängsscener späckade av Gösta Knutssonska ordvitsar, där Måns skändligen misslyckas med sina trakasserier, och musikalen Cats, där de coolt tilltufsade katterna dansar bland soptunnor och bråte. Plus en helt annan historia om den delade staden, där olika arter förvisats till var sin sida.
I den mer glassiga Hundstan bor de andra, hundarna. Det är förbjudet att korsa gränsen. Trots det finner Måns och hans barndoms lekkamrat, pudeln Daisy, en frist vid Transitstationen, korridoren mellan skilda världar.
Robin Kellers Måns äger! Rockigt svartklädd med kaxig attityd, irrationellt aggressiv, egotrippat stingslig och för hetsigt snabb för sitt eget bästa. I kölvattnet har han Jakob Hultcrantz Hansson och David Rangborg som de korkade medlöparmissarna Bill och Bull, som inte fixar de enklaste tjuvknep i mobbningen av Jesper Feldts beskäftigt, snusförnuftige Pelle, men också Bahar Pars aningslösa Gullan och Crister Olssons översittaraktigt dumdryge Richard. Tytte Johnssons Gammel-Maja sitter högt uppe i tornet, spanar i sin kikare och håller vakt mot inkräktare.
Det är välgjort och vältänkt; ändå vill inte uppsättningens olika delar riktigt samsas i första akten; det glimtar till ibland, men haltar en del.
Det lyfter rejält efter paus, vilket delvis är scenografen Ulla Kassius förtjänst. Handlingen har förflyttats till Hundstan. Lekfullt, smart och finurligt anger Kassius tonen. I hundfärgernas alla nyanser av brunt har hon skapat en festligt mondän miljö för vovvarna, där guldkrogen håller stilen med kristallkronor och hundtavlor med jaktmotiv.
Dit smyger Måns, under täcknamnet Fido, iförd mössa med öronlappar och hundparfym (för att inte osa katt) tillsammans med Daisy. Styggingen är förälskad, hjärtat klappar skört och varmt under pälsen. Kattsagan förvandlas till en husdjurens Romeo och Julia.
Göran Engmans creddigt ärrade hundfilmsregissör – känd för titlar som Pinnen är kastad och Spring, finn, döda – bjuder Daisy med sällskap, en tjusig afghandonna, filmkritikern Nils-Petter Hundben och dessutom publiken på biopremiär: en propagandistisk melodram som ger associationer till krigets Berlin och som piskar upp hatet mot alla som är av annan art.
Det fräser om fiendskapen mellan hundar och katter, fördomarna frodas, det är lika illa på båda sidor. Vore det inte för Elisabeth Wernesjös modiga, skarpa och solidariska Daisy och Måns nya, kreativa filmintresse skulle framtiden se mörk ut, när striderna hårdnar allt mer obönhörligt. Här finns inga enkla lösningar, men ett öppet och ganska intrikat slut, att fundera vidare på.
