Man kan förstå att det kliat i fingrarna på Vadstena-Akademiens ledning att kombinera de två 1700-talsoperor, som nu spelas på Vadstena slott under rubriken Star-cross’d lovers. Tack vare musikprofessor Anders Wiklunds eminenta operaarkeologiska pusslande med manuskript kan man presentera såväl Johann Adolph Hasses opera seria Piramo e Tisbe (1768) som Georg Anton Bendas Romeo och Julia (1776). Dessa två tonsättare var mäkta populära under sin livstid, men spelas numera mycket sällan (även om Bendas Walder tidigare presenterats i Vadstena).
Piramo e Tisbe är en opera seria skriven i tidens neapolitanska stil med en omedelbar musikalisk charm, där barockens vokala utsmyckningar färgas av rokokons graciösa elegans. Regissören Nils Spangenberg har gjort en sparsmakad iscensättning, där musiken står i fokus. Den vitklädda orkestern fyller scengolvet och sångarna agerar på de smala ytorna runtom. Rörelsespråket är stiliserat expressivt i tuktad lidelse och lidande, med kontrollerat uttrycksfull gestik där glödande passion endast antyds av en lätt beröring.
I ett mellanspel gör musikerna en dansant förflyttning och byter plats med sångarna. Rörliga projektioner på väggarna låter hästar galoppera och fåglar flyga i ett idylliskt landskap, som mörknar hotfullt då tragiken tätnar.
Piramo blir en byxroll utan byxor. Sopranerna Gunda-Marie Bruces Piramo och Rebecca Rasmussens Tisbe är snudd på identiskt kostymerade i vita liv och plisserade kjolar. De sjunger båda helt förträffligt och låter sina ljusblänkande röster klinga fritt i arior och flätas samman i duetter från kärlekslängtan till dödsmärkt smärta.
Romeo och Julia är en sångspelsopera med drag av romantik och melodram där sången interfolieras av repliker. De talade partierna för visserligen handlingen vidare, men är svårhanterliga och känns mest som störande inslag.
Regissören Mattias Ermedahl låter orkestern, klädd som rivaliserande gäng (tänk West Side Story), hetsa fram mordet på Tybalt. Scenen domineras av Julias vita säng, som sedan förvandlas till hennes kista. Perspektivet är också helt och hållet Julias; det är hennes möten med sig själv, med Romeo, fadern, Fader Lorenzo och väninnan Laura som är operans byggstenar. De manliga rollerna blir staffagefigurer; Star-cross’d lovers är sopranernas föreställning!
Den musikdramatiskt självlysande Frida Jansson är perfekt som en viljestark, tonårsimpulsiv och känslointensiv Julia som trotsar fadersauktoriteten. Även Sofie Asplunds Laura klingar avspänt vackert. Orkestern består av unga musiker och även om det ibland brister i precision lyckas dirigenten Olof Boman locka fram musikens nerv och dynamik.
Och om ni tror er veta hur det ska gå för Romeo och Julia, så är det bäst att inte vara för tvärsäker. En ledtråd är att Shakespeares tragedi under 1700-talet ofta spelades i drastisk bearbetning med lyckligt slut.
