Det var en gång en ö, en orörd lantbruksidyll med en liten tätort. Bebodd av en välsituerad urbefolkning och några vänsterintellektuella som flyttat dit för att antingen odla ekologiskt eller uppfostra problembarn. Inte en flykting, bidragstagarna var få. Denna Bullerby var omfluten och kramad av Mälaren. Huvudstaden låg bara en bussresa bort.
Andreas Boonstra, vanligtvis på Moment:teater, och musikern Stefan Sundström har skrivit en 3,5 timmar lång kärleksfylld hatskildring av något som liknar Ekerö. Boonstra tog sig efter sina tonår snabbt därifrån till Stockholm. Sundström for dit, trött på avgaser och stress, för att odla egna tomaten. En ut, en in. Iscensättningen beskriver sökandet efter hemmahörighet men vill också skildra en tid och en politisk utveckling, från sent 80-tal till idag.
Ön är en blandning av dokumentär, biografi och ideologisk musikrevy. Boonstra kallar sitt alter ego för Odysseus, Sundström ger sig själv namnet Johnny Dunder. Rollen spelas kongenialt och underbart av Gerhard Hoberstorfer som verkligen hittar förlagan med sin släpiga anarkism och pratsamma gränslöshet.
Att låta teateranarkisten Andreas Boonstra härja fritt är utan tvekan mycket modigt. Ön är något som man antingen älskar eller hatar. Den dramaturgiska idén är irrandet, kasten mellan högt och lågt men också ständiga utmaningar. Scener dras ut till det smärtsammas gräns, spelet är ibland bortvänt och långsamt och trevar sig fram för att sedan plötsligt övergå till gapigt raseri. Uppsättningen kräver antingen total hängivenhet inför den givna estetiken eller viljan att uppleva världen genom en revoltör och en excentriker.
Scenografin består av en uppsättning Billybokhyllor, en mängd soffor och dockskåp som föreställer barnbyn Skå vilken direktör Svanhagen vill bygga om till Las Vegasinspirerad vikingaby. Lars Göran Persson spelar en brutal entreprenör som bokstavligen går över lik för att tjäna pengar. Han är förstås, som alltid, en energisk frisk fläkt.
Stycket väver ett antal trådar som till sist bildar en mycket ironisk fresk över det sena 1900-talet och dess politiska rötter och utveckling. Carin Fock, gift Göring, är med på ett hörn och en trivsam gammal man på cykel, utmärkt spelad av Robert Panzenböck, som visar sig ha ett mörkt förflutet. Medan dessa historier närmar sig varandra ironiserar Boonstra/Sundström över rasism, privatiseringar och skuldbeläggande. Uppsättningen är djärvt radikal.
Det är lätt att gilla Boonstras provokativa anti-estetik. Stundtals längtar jag efter en sadistisk dramaturg som med hugg och slag strukit ner iscensättningen till mer rimliga proportioner. Istället kommer ännu en Sundströmballad, Bellmanlika betraktelser över en orättvis värld eller en manisk parodi. Iscensättningen gör mig lätt schizofren, fylld av invändningar men också lycklig av det absurt egensinniga.
