Christer Fant som Gabriel Lidman och Maria Salah som Gertrud i Hjalmar Söderbergs drama.
Vem var Gertrud? Frågan ställs i programbladet till Stockholms stadsteaters uppsättning av Hjalmar Söderbergs drama och besvaras ”Maria von Platen”, författarens f d älskarinna och förebild till såväl den olyckliga fru Kanning som Lydia Stille i Den allvarsamma leken.
Men Gertrud är ingen verklig person och vem hon är i Söderbergs pjäs och i Carolina Frändes regi är inte lätt att svara på. Maria von Platen struntar jag i, men det är svårt att inte tänka att Söderberg byggt in sin egen frustration i Gertrudrollen, som mest är blank och oåtkomlig yta, en projektionsduk för männens begär.
Just det blanka och oåtkomliga förstärks av valet av Maria Salah för rollen. Hon var mycket minnesvärd i Suzanne Ostens och Nils Gredebys Besvärliga människor, där hennes
sömngångaraktiga rollfigur i stort sett bara sade ”Oj”. Här framstår hennes elegans och opersonliga framtoning mer som vaghet, en vaghet som präglar hela uppsättningen.
Vad är det som driver denna Gertrud? Varför lämnar hon den uppblåste men rätt rare Gustaf Kanning, som i Gustaf Hammarstens fnissiga gestaltning något liknar hans rollfigur i Tillsammans? Hennes älskare, kompositören Erland Jansson, är i Erik Johanssons version bara ett svin, eller en griskulting. Det enda som talar för honom är hans begåvning, som vi hör talas om, och hans ungdom, som är uppenbar.
Just ungdom tycks för Gertrud vara en förutsättning för att älska, vilket tyder på att det inte är kärlek hon är ute efter, utan sex. Idag är det inget att höja ögonbrynen över, men under tidigt 1900-tal var det skandalöst. Åtminstone att en kvinna visade det öppet.
Frågan är när den här historien utspelar sig. Karin Dahlströms scenografi ger bara små klickar av tidsfärg i ett rum avskalat som en källarteater. I andra akten byts de klassiska
1900-talskostymerna ut mot nutida. Miljöerna ser dock likadana ut, och telefonen sitter fortfarande fast förankrad på väggen.
Tidlöshet är väl tanken, men kärleken är inte tidlös, inte dess ritualer och reglementen. Jag tror inte det är en obestämd aktualisering den här pjäsen behöver - om den över huvud taget ska spelas - utan en rejäl nedsänkning i gyttjan av borgerlig dubbelmoral, fasadputsning och kvinnoförakt blandat med idealisering.
Först i ett sådant sammanhang kan Gertruds handlingar och livsval bli intressanta; hon går med öppna ögon mot social utstötthet, därför att alternativet tycks obefintligt. Att hon är sångerska är en bisak hos Söderberg. Här är det mannens verk det handlar om.
Litet intressant är antydningen att Gertrud förälskar sig i Erland Jansson som en ersättning för den döde sonen. Annars stiger temperaturen först när hon möter Christer Fant som förre älskaren Gabriel Lidman. Han spelar trovärdigt en gammal cyniker som lurar i sig själv att han bryr sig om kärlek.
Riktigt livat
på scenen är det bara under de korta ögonblick då Marika Lindström uppträder som Gustav Kannings mamma, en självupptagen hårding helt utan sentimentalitet. Hon går hellre på teatern än gråter över någon död gammal beundrare.
