Noël Cowards Kort möte började på teaterscenen, blev film 1945 och har nu återvänt till scenen i Colin Nutleys regi. Liksom han har jag sett filmen många gånger och går föreställningen till mötes med viss bävan.
Allt är redan över när föreställningen börjar. Från filmduken berättar Helena Bergströms Laura med en tår rinnande nedför kinden hur hon först träffade Jakob Eklunds Alec, gift liksom hon själv. Charles Korolys scenografi är som gjord för lek, med alla miljöer på plats: järnvägskaféet, perrongen, rälsen, hemmets jättestora dörr och huset som en liten fågelholk högt uppe i taket. Reklamskylten med Brief Encounter påminner om filmen, liksom Bergströms och Eklunds kläder, tonade i brunt och grått. Journalfilmer ger oss första krigsåret 1939 och Kerstin Gustafssons översättning signalerar förfluten tid.
Emma Rices bearbetning för scenen och Nutleys regi skapar en ram kring den stillsamma kärlekshistorien. Lindy Larsson ser i början ut som Noël Coward själv när han sjunger en av hans sånger till Fredrik Meyers ackompanjemang. Därpå kliver han in i rollen som Lauras make Fred, i fåtöljen, med korsordet. Sångerna, översatta av Rikard Wolff, återkommer med jämna mellanrum.
Dessutom finns en värld av vardagligt arbete och kärleksliv på stationen, där huvudpersonernas få torsdagsträffar äger rum, liksom i marginalen. Katrin Sundbergs kafévärdinna försöker hålla styr på Ole Forsbergs biljettkontrollör, Katharina Cohens höggravida servitris och Fredrik Meyers godisförsäljare. Och mitt i allt detta sker ett kärlekens under.
Det börjar med en sotflaga i ögat och sedan är det klippt. Det är spännande att se hur relationen utvecklas, hur Alec och Laura övergår från slumpartade till planerade möten efter att blixten slagit ner i dem båda.
Vi får följa början och slutet med en kort period av ångestfylld lycka i mitten.
I grunden handlar det om konflikten mellan kärleken som stark känsla och kärleken som handling. Alec och Laura drabbas av en omvälvande passion, men hålls tillbaka både av moral och av rädsla för straff. När Lauras son blir påkörd av en bil, kopplar hon det omedelbart till sin glada torsdagsträff.
Helena Bergström lyckas hålla all sentimentalitet borta från Lauras skiftande känslolägen. Jakob Eklund är bäst i nyförälskad munterhet, men hade behövt litet mer motstånd i sina direkta kärleksförklaringar för att jag helt skulle tro honom. Alec är ju ändå engelsman!
I några små roller, som otålig servitris och nyfiken väninna, ger Jessica Heribertsson tunga bidrag till föreställningens komiska ton. Som Dolly Messiter förstör hon totalt det allra sista mötet mellan Alec och Laura. Hu!
Filmen ligger mitt hjärta nära, vilket inte hindrar att jag tycker mycket om den här tragikomiska teaterversionen.
