En ganska kylslagen afton i september är det en aningen udda syn att se fullpackade spårvagnar och klungor av uppvarvade tonåringar vallfärda mot Gröna Lund. Anledningen heter Kapten Röd, reggaemannen som gav skrämselhicka åt alla musikkritiker då han av P3:s lyssnare röstades fram till såväl årets artist som årets liveartist.

Tillsammans med band som Hoffmaestro och Takida opererar han under medieradarn och bygger upp sin fanskara på absolut gräsrotsnivå. Det är smått imponerande, det måste medges, men det är inte något som borgar för kvalitet.

Svensk dancehall är sällan en bra idé, även om poänger kan uppnås genom att korsbefrukta denna genre med influenser som Jamaica bär skygglappar inför. Kapten Röd har dock valt den säkra stigen, relativt ortodox reggae, eller dancehall om man så vill, på svenska med akrobatiska anti-etablissemang-texter som tilltalar breda lager.

Namnet Kapten Röd verkar syfta mer på frontfigurens hårfärg än en politisk agenda. I ena stunden smädar han Sverigedemokraterna, för att redan under nästa nummer säga att alla politiska åsikter är välkomna på hans konserter.

Det gäller väl att hålla alla dörrar öppna när man ska agera man av folket, men den alltför spretiga kampen mot etablissemanget i allmänhet ger texterna en klent vässad udd. För varifrån ska ett starkt ställningstagande komma om till och med reggaen inte kan säga något vassare än att det är dumt med sms-lån, som i publikfavoriten ”Pengarna måste in”?

Trots att kaptenen har varit aktiv under eget namn sedan 2005 har han under sju år bara hunnit med två album, vilket talar för att han söker sin publik på andra vis.

Och det är här, på en stor scen, som han är i sitt rätta element. Publiken är med på alla noter och just denna typ av reggae är som gjord för att framföras på stadsfestivaler eller nöjesfält där barn med hörselskydd klappar händerna på pappas axel. Den tre minuter långa dancehall- explosionen i ”In kommer ting” från det senaste albumet ”Fläcken som aldrig går bort” sätter spelningens standard – som stavas folkligt, festligt och fullsatt.

Och kanske är Kapten Röd den fullt logiska arvtagaren till Peps Persson, men det går inte att komma ifrån den gnagande tanken att denna genre rör sig ytterst långsamt framåt. Undantag från regeln finns, men några sådana hittar man dessvärre inte på en spelning med Kapten Röd, hur mycket än publiken jublar.