Animal Collective föddes på samma sätt som så många andra improvisationsband: genom att två tweens fick syn på varandras Grateful Dead-tröjor i skolan. Det var länge sen nu och i år släppte bandet sin nionde skiva, ”Centipede Hz”.

Det som gör att de, till skillnad från nästan alla andra improvisationsband, säljer slut stora Debaser är deras förmåga att hitta melodier och system i kaoset. Avey Tare (Dave Portner) har beskrivit hur de alla helt instinktivt visste vad som skulle hända i låtarna under de där tidiga experimenten.

Kön av betalande ringlar ännu över halva Medborgarplatsen minuterna innan barndomsvännerna kliver upp på den psykedeliska scenen. Inramade av två gigantiska tandrader – tänderna ser tecknade ut, enorma och till synes gjorda i uppblåsbar latex – står de på vad som skulle ha varit tungan.

Eller är det kanske publiken som ätits upp och som, likt människorna i Platons grottliknelse, för första gången lyckas kika över kanten för att se bandet och den färgsprakande verklighet de skapat på scenen? Försöker de säga att hela världen är en scen, eller är det bara jag som blivit meddragen i deras akademiska flummerier?

Musiken böljar och studsar och bandet spelar låt efter låt sömlöst, utan några längre avbrott. I ”Wide eyed” börjar tänderna blinka i grönt och orange medan Deakin (Josh Dibb) hamrar fram synkoperade rytmer på sin synttrumma. Geologist (Brian Weitz) svettas över sin elektronik, ljuskäglan från hans pannlampa studsar över scenen och Deakin – i sin vita nedfallsoverall – byter instrument till gitarr.

Bakom dem blinkar ordet ”Space” fram. ”Jag älskar dig, Panda” ropar någon i publiken. The Dead hade varit stolta – men förbryllade. Det här är intelligent musik för folk som gillar dr Spock och bär glasögon, inget för syraoffer med dålig koncentrationsförmåga.

Men så i ”Peacebone” – just före extranumren som helt passande inramas av ett surrealistiskt brandlarm – lossnar det. Debaser förvandlas till en pulserande klubb, de två personerna med ansiktsmålning passar äntligen in och tänderna blinkar i regnbågens färger.

Efter det måste till och med bandet pausa och hämta andan. ”Jag hade ju faktiskt tänkt gå och basta vilket fall som helst,” säger Deakin och flinar glatt ut över den ångande lokalen.