Skådespelarna turas om att förklara för oss, föreställningen är ett slags guidad tur bland experter, krogbesökare, teatervetenskapsstudenter och asylsökande.
Jag drömde om Jonas Hassen Khemiri i natt, jag drömde att han grät. Hans debutpjäs måtte ha gjort starkt intryck.
Invasion börjar med ett teatertrick: En rätt illa spelad scen ur Carl Jonas Love Almqvists Signora Luna bryts av högljudda högstadieelever, som stormar scenen, kapar den. Nu vill de se teater som de gillar, som de förstår. Här ryker slöjor och ridåer och en halvnaken, stökig scen med en rejäl nerförsbacke på, uppenbarar sig.
Jaha, så nu ska vi få känna på hur det är att vara utanför på teatern, vi som betraktar den som vårt andra hem. Det är faktiskt litet provocerande att ett gäng unga killar får tolkningsföreträde. Var är tjejerna då – eller gussarna, om vi ska lämna romanislangen för en modernare variant?
Svaret är att Farnaz Arbabi har regisserat, Zofi Nilsson gjort scenografin och att Isabel Munshi snart dyker upp och utgör en stark motkraft till Shebly Niavarani, Bashkim Neziraj och Bahador Foladi. Deras bild av världen får sannerligen inte heller stå oemotsagd i det här teateräventyret.
Och det är klart; ingenting kan vara enkelt och endimensionellt när Abulkasem är inblandad. Abulkasem är inte bara en person, han är flera. Abulkasem är inte bara ett namn, det är ett adjektiv, det är ett verb, och vem det betecknar och vad det betyder, det beror på.
Skådespelarna turas om att förklara för oss, föreställningen är ett slags guidad tur bland experter, krogbesökare, teatervetenskapsstudenter och asylsökande. Abulkasem går som en röd tråd genom det hela. Abulkasem är ett namn som ger nytt självförtroende i raggningssammanhang, det är ett namn att ta till när man glömt vad den där framgångsrika kvinnliga muslimska regissören heter. Abulkasem är ett skämt för någon, en tragedi för en annan. Kanske kommer Abulkasem att ta över?
Jonas Hassen Khemiri visar med sin intelligent uppbyggda text att han inte bara är författare (Ett öga rött och Montecore), han är dramatiker också. Invasion är lika svårdefinierad som Abulkasem själv, och vi tvingas flera gånger betrakta människor och skeenden med nya ögon.
Regissören Farnaz Arbabi tar väl vara på Hassen Khemiris balansgång mellan fars och tragedi. Föreställningens roligaste inslag: Isabel Munshi som tolkar Shebly Niavaranis asylsökande persiska, blir samtidigt en vass och kännbar kritik av Sveriges flyktingmottagande.
Dialogen i Invasion hämtar sina referenser från såväl Almqvist och Lindgren som den internationella populärkulturen. Den bjuder på invandrartuggklichéer och visar på den poetiska potentialen i bruten svenska.
Uppsättningen utmanar gammalsvenskarnas teatrala monopol, men den lämnar oss inte utanför. Vi får också vara med, och det är både känslostarkt och roligt. Stadsteaterns formtopp varar än.
