Ja men hon är galen! Ett sådant sätt att dansa! Repliken ur Strindbergs drama är startpunkten för Jeanette Langerts Julie3 på Göteborgsoperan. Solot Fröken år 2008 byggde på samma rollfigur. Här görs Julie av tre dansare. Midsommarnatten iscensätts men i dansarnas rörelser också Jeans, generalens och folkets bevakande blickar.
I Bente Lykke Møllers scenografi dominerar en svart stång, en romersk ring och en trapets. Den stiliserande majstången förenar fruktbarhetens symbolik med tanken på kroppsdisciplinerande krav. Under den, på det vita golvet, ligger de tre dansarna helt stilla på mage. Runtom, som i midsommarens ringdans, sitter publiken. Vi iakttar, alldeles nära inpå.
Nästan omärkligt börjar föreställningen med små, små rörelser; en vrist sträcks, sedan knäleden, oändligt långsamt och till sina yttersta lägen. Stilrena linjer förvrids av en detalj, som en böjd fotled, en utåtrotation eller spretande tår, till plågsam onaturlighet. Närheten och långsamheten ger en fysisk påtaglighet och får Julies drama att utspela sig i muskelfibrerna och lederna. Under fiktionen om Julie iscensätts så dansarens kroppsliga vardagsdrama om fulländning.
Bara ljudet av dansarnas andning och kropparnas friktion mot golvet ackompanjerar, förutom i korta ögonblick, då Hugo Alfvéns Midsommarvaka och ett hotfullt muller går i dialog med dansen.
Benen letar och trevar sig runt underkroppen och över golvet. Centrum flyttar sig till en spastisk rastlöshet runt ryggrad och i axlar och armar. Kropparna kämpar mot sig själva, i en strid mellan sexuell oro och en disciplinerande blick. Åtdragna hårknutar, korsettliv och påklädd höghalsad blus kombineras med nakna ben och framhäver motsättningen.
De tre versionerna av Julie bjuder på olika temperament. Monica Miloccos kraftfulla mjukhet ger en nervöst ljuv Julie. Delphine Boutets ut i tåspetsarna genomförda sträckningar andas värdighet och stramhet. I Annika Lindquists rörelser finns en trotsig dramatik. I verkets slutparti dansar hon hängande mot trapetsen och stirrar rakt ut över publiken. Hennes genomskinliga trikåer och svarta bikini placerar hennes Julie i vår tid.
Julies drama återklingar på ett fascinerande sätt i illusionen av 1800-tal, i vår moderna tid och i dansarnas kroppar, omsorgsfullt, oerhört vackert och samtidigt groteskt.
