Joshua Redman inleder med ett långt solo på sopransaxofonen, i folkton med färg av konstmusik, kanske fransk impressionism. När kontrabas och trummor sluter an sker det i stillsam dansant bolero-takt som växer till uppsluppet lekfulla rytmer.

Från första stund fångar han publiken med sin entusiasm. Hela kroppen är med i minsta ton; han är spatial och använder scengolvet som en yta att röra sig på.

Hans nästa steg , från eget komponerande till musikal, är ett lyckokast med The surrey with the fringe on the top ur Rodgers/Hammersteins Oklahoma!. Här visar han sin exceptionella känsla för melodik och sin förmåga att improvisera kring ett tema och mejsla fram essensen. Reuben Rogers behandlar kontrabasen till stor del som ett melodiinstrument, i likhet med Mingus eller Jaco Pastorius (elbas i den senares fall). När Joshua Redman presenterar sin trio gör han jämförelsen mellan en liten jazzklubb som Fasching och ett stort konserthus men lyckas, precis som i stora salen i Umeå Folkets Hus i höstas, skapa en suverän publikkontakt.

Underhållande och kul som han är lockar han till många glada skratt i salongen. Han är miltals från det akademiska, och jag tror han är helt klar över sitt förhållningssätt, för jazz riskerar ju som bekant att bli krampaktig och pretentiös i sina ambitioner.

Han är just så paradoxal som en en icke-ortodox musiker blir. Saxofonen kan ljuda vemodigt som en dikt av Goethe eller vildsint brutalt som futuristen Marinettis fabriksvisslande versrader.

Greg Hutchinson kan tassa fram på cymbalerna men också drämma till med storsläggan så att publiken gapskrattar. Han och Reuben Rogers skakar spontant hand vid konsertens slut. Och det är det som är styrkan hos Joshua Redman, att han i egenskap av primus motor lyckas skapa en så genuin ensemble-anda, inte minst med hjälp av uppskattande tillrop inför medmusikernas insatser: Yeah! Yeah! Yeah! Yeah!