Betyg: 4 av 6
Men när Lovett, tillsammans med John Hiatt, kommer ut på scenen blir skillnaden tydlig.
Lovett ser verkligen ut som den filmstjärna han är. Hiatt påminner istället mer om en farbror du skulle springa på i‑en bar, och de två sitter sida vid sida mitt på scenen med en varsin akustisk gitarr i famnen.
Det spelas inga andra instrument under konserten, och det behövs inte heller. Hiatts röst är hes och grov, medan Lovett plockar på strängarna som en‑sydstatskantor, och mellan låtarna småpratar de just så som två countryfarbröder på en bar ska göra. Ett skämt får plötsligen övergå i en avgrundsfundering, och tvärtom.
De spelar varannan låt, och dricker kaffe och Evian däremellan. Jämfört med låtlistor från tidigare konserter verkar Lovett hålla sig till favoriter, som My baby don’t tolerate och She’s no lady, medan Hiatt improviserar mer, men deras spontanitet verkar äkta.
Det känns hemligt och spännande att få upptäcka hur deras personligheter tar sig uttryck i musiken. De öppnar sig på ett sätt som förmodligen skulle vara omöjligt för dem var för sig, kanske till och med mer än de själva förstår.
Det känns helt naturligt att Lovetts vackra sånger handlar om rotlöshet och längtan, medan Hiatts handlar om mat och om en kille han såg på tv en gång som slog sig i huvudet (två helt legitima teman inom countryn), samt att det är den förre av de två som kallas den tänkande cowboyen.
