När en litterär text övergår till att bli en klassiker, förvandlas också dess huvudpersoner till så gott som verkliga sinnebilder för olika sätt att hantera livet. Några av dem är onda eller vidriga, för alltid modell för det djupt osympatiska.

Pastor Gregorius är en sådan: en fet, självgod präst, snart 60 men gift med en hälften så gammal kvinna som han våldtar inom äktenskapet trots hennes äckel. Han är ett svin förklädd till cynisk representant för det goda.

Hjalmar Söderberg skrev 1905 sin roman Doktor Glas om läkaren som hjälper denna unga kvinna att slippa plågas. Boken är en diskussion om etik och om att agera men också om människovärdet och rätten att aktivt döma. Söderberg tar klart ställning mot Gregorius och låter Glas handla därefter.

Bengt Ohlsson skrev 2004 romanen/motskriften Gregorius som samma år fick Augustpriset. Det är en synnerligen välskriven bok som lånar form från Doktor Glas. Här skildras skeendet ur Gregorius synvinkel, från djupet av en mycket ensam man.

Nu har Gregorius blivit scenmonolog på Stockholms stadsteater. Dramaturgen Erik Uddenberg har skickligt strukit ner den tjocka romanen till en iscensättning på knappt 90 minuter. Johan Rabaeus står, sitter och vankar ensam på scenen. På den tomma scenen står några enkla stolar, några glas vatten (som förebådar slutet). Några tv-skärmar låter publiken få närbilder av Gregorius vånda och ångest.

Det ska sägas direkt: det är nödvändigt att känna till romanen Doktor Glas. Slutet, exempelvis, blir obegripligt om man inte känner originalet. Så läs Söderberg och gå sen till Klarascenen för att uppleva Johan Rabaeus som tolkar Gregorius med djup, avskalad koncentration och behärskad, existentiell smärta.

Ohlsson låter Gregorius vara en man som längtar efter barn, den ofrivilliga barnlösheten är ett kors som han bär med stor sorg. Gregorius vet att han är vämjelig men han längtar oändligt efter närhet och själslig gemenskap. När han reser till Porla brunn och möter en möjlighet till kärlek vågar han ändå inte ta chansen.

Han är rädd för kärleken; dess oändliga krav, möjligheter och frihet.

Johan Rabaeus gör en av sina riktigt stora rolltolkningar. Borta är alla manér, kvar är stilla, brännhet inkänning. En behärskad men naken förtvivlan, ett öppet sår på en man som gömt sig bakom Bibeln. Runt halsen på honom hänger ett silverkors som kastar ut ljusreflexer mot publiken som vassa påminnelser om en sträng Gud.

Rabaeus Gregorius berättar om det regelverk han är satt att tro och utföra men också om tvivlet som skär honom itu. Rabaeus, ensam på den stora och tomma Klarascenen, trollbinder genom att vara okonstlad, riktad och varierat subtil. Missa honom inte – men läs Hjalmar Söderberg först!