Kanske har det gått till så här: några Jerry Williams-fans har sett hans krogshow på Börsen och fått idén att klä in hans sånger i en handling, en pjäs med röd tråd möjligen på temat Working class hero, den gamla goda John Lennon-låten. En ”arbetarmusikal” med Jerry/Erik Fernström som musikalisk ciceron.

Flera år senare blir det verklighet och stycket sätts upp på Göta Lejon (i fredags) för full orkester. Vad huvudpersonen egentligen skall göra vet han nog inte riktigt själv. Strula omkring på scenen, titta på skådisarna, prata med publiken men framför allt sjunga, tung och häftig rock'n'roll, både fort och i ballader. Han deltar alltså inte i själva spelet.
Vad har det då blivit av detta? En förfärligt spretig första akt, tid början av 60-talet, där skissartade bitar varvas med Jerrys rockande nedslag.

Vi får träffa folkhemsfamiljen Birger och Dagny och deras två barn Annika och Dennis i trång lägenhet, risig bil och sommarstugedrömmar. Tonårsbråk, tjejrivalitet om killar, tjuvdrickning, stryk av farsan, gnäll från morsan.
Scenerierna växlar snabbt men allt är väldigt övertydligt och valhänt presenterat. Inslängda scener som sällan griper tag, inget flyt och inget lyft. Det blir ofta något av illustrerade klassiker med sånger som Working class hero, Sweet sexteen och Johnny B Goode.
Andra akten känns fastare, vi har kommit 40 år framåt, till i dag. Pappa Birger är pensionerad och skall hyllas på sin 75-årsdag av familj och vänner. Nu får den gamle sossen tillfälle att göra upp med sitt liv och ett kraschat folkhem som besviken socialdemokrat, modell Tage Danielsson.
Dags att utfärda Norén-varning när familjen träffas och spjällen är öppna.

Till råga på allt lånar Jerka-folket just Danielssons svidande vackra Var blev ni av, den sång som Monica Zetterlund premiärsjöng just här på Göta Lejon i revyn Svea Hund 1976. Det lånet kändes helt fel, rent ut sagt pinsamt även om Marika Lagercrantz framförande i sig var godkänt.
Jerka-musikalen, om det är rätt benämning, är en hybrid av rock'n'roll och teater utan styrfart. Musiken och orkester är bra och Erik Fernström/Jerry Williams med hårt tryck fick rättvist stående ovationer.

Visst är det goda skådespelarinsatser här och var, främst av den trygge Tomas Bolme som sossen och fackbasen Birger och hans hustru Marika Lagercrantz, som dock får spela ut bättre som vuxen dotter i andra akten. Göran Engman är alltid pålitlig men nog märkte man att inte särskilt många trodde på sina roller.
Jerry själv verkade snabbt ha förträngt pjäsen sedan Bolme och Lagercrantz tågat in i det eviga paradiset och avslutade med en lång, häftig och uppskattad konsertfinal. Och lika gott var det. För efteråt hade nog även besökarna glömt bort vad det handlade om. Men Jerry hängde kvar i öronen.