Betyg: 5 av 6
Första gången jag såg affischen för Jaqees spelning ute på stan stannade jag upp. Inte bara för att fotografiet, som porträtterar henne i citrongul preppy-kappa med bedjande händer och hypnotiserande blick, rent fotografiskt den snyggaste bilden som prytt Stockholms gator på så länge jag kan minnas, utan främst för att det låg något så obeskrivligt häftigt över hennes artistiska utstrålning.
En liknande reaktion, gånger hundra, uppstår när Jaqee intar scenen och fullkomligen trollbinder med sin personliga och unika musikaliska uppenbarelse. Helt uppslukad av sin sinnesstämning och med hängivelse ut i fingerspetsarna blottar hon sin själ genom rösten, dansen och sin karisma och bjuder in publiken till att dela hennes värld. Mest slående är den briljanta rösten som helt tycks sakna begränsningar och som pendlar från de ljusaste toner, förmodligen ovan de frekvenser som människoörat kan registrera, ner till de mest dova och genomborrande.
Samma spektrum präglar musiken då hon kastar sig mellan soul, reggae, blues, jazz och funk; skickligt ackompanjerad av sex medlemmar från bandet The Kokoonuts. Den Berlinbosatta Göteborgssångerskans nya album Kokoo Girl står i fokus men kvällens spellista blir en utmärkt mix med även höjdpunkterna från de två föregående albumen.
Mestadels svänger det så att kristallkronorna skallrar, men det är i de lugnare låtarna som det blir som allra vackrast. Främst i låten Who I am där hon löser dilemmat med att mikrofonen plötsligt krånglar genom att överge den och istället ta i allt vad hon orkar för att rösten ska höras lika väl utan. Resultatet blir att publiken tystnar och att sången ter sig skör och blottad, vilket enbart förstärker den utlämnande texten som gjutit sig fast i minnet för en lång tid framöver.
