Om du pratar för mycket kan den här mannen avlida. Så står det på en av tröjorna som Jack White – gitarristen från Detroit som tillsammans med Meg White och The White Stripes fick hela världen att förälska sig i minimalistisk bluespunk – säljer före sin solokonsert på Hovet.

Solo är egentligen lite missvisande. Även om White precis släppt skivan ”Blunderbuss” under eget namn kommer han långt ifrån ensam till Stockholm, och till ljudet av ett våldsamt trumsolo går han på scenen tillsammans med sitt sex kvinnor starka liveband.

Men det räcker inte så. Ett andra band (bestående av enbart manliga musiker) följer också med på turnén. De två banden turas sen om att spela live.

Även om ”Blunderbuss” rent tekniskt är Whites solodebut har han också mer än ett årtionde av låtar att välja från under konserten. Redan tredje låten är The White Stripes-hitten ”Hotel Yorba”, där danska Maggie Björklund på pedal steel då och då snor den omöjligt snabba slingan från en fiol.

Det är fascinerande att se vad ett fullskaligt band med Nashville-tendenser kan göra med sången som skrevs för trummor och gitarr. Dessutom får stajlingen det att se ut som om systrarna Lisbon från filmen ”The Virgin Suicides” plötsligen blivit till verkliga människor som startat ett band ihop – en dröm som jag inte tror jag är ensam om att ha närt.

Flera av musikerna är multitalanger och under ”Weep Themselves to Sleep” byter halva bandet lite snabbt instrument, White testar en orgel och det dyker upp en ståbas på scenen. Countryrocken blir till vildsint bluesrock, trummisen Carla Azar spelar som om hon vore en smed med en falnande brasa och pianisten Brooke Waggoner hamrar på nästan lika intensivt. Även om inget kommer i närheten av att vara lika lättillgängligt som de äldre White Stripes-låtarna är musiken aldrig mindre än intressant och knäckande intensiv.

White är en av få moderna människor som lyckats skriva en hockeyorgellåt, och klokt nog låter han just ”Seven Nation Army” bli konsertens crescendo.

Han hojtar några ord i micken, som på grund av en släpig sydstatsdialekt och massor med eko är ohörbart, vinkar blygt och går av scenen. Och även om de där tröjorna lika gärna kunde ha haft texten ”Om den här mannen pratar för mycket kan han avlida” har han på lite drygt en timme i alla fall spelat rockmusik för en hel livstid. Minst.