Den första Folk- & världsmusikgalan, på Nybrokajen och Stallet i Stockholm, blev en värdig men ändå lättsam tillställning. Som gala betraktad hade den måhända låg glitter- och glamourfaktor, men var i stället full av det den skulle handla om, nämligen musik. Kändisarna kom ur folk- och vistraditionen: Ale Möller och Carin Kjellman var till exempel konferencierer, Merit Hemmingson en av prisutdelarna. På ett mer subtilt plan skilde den sig från de flesta andra musikgalor genom detaljer som publikens taktfasta tramp till de låtar som framförs på scen.
I mellanspelen tog också dansen stor plats, så stor att man undrar varför den inte på något sätt syntes bland prisen, antingen i sig eller som dansmusik.
Annars är det inte mycket att anmärka på kategorierna, de känns logiska och man har inte fallit för frestelsen att skilja mellan manliga och kvinnliga artister för att dryga ut listan. Möjligen är Årets samspel lite luddigt. Rimligtvis har exempelvis Årets grupp en hel del av samspel. Dessutom riskerade Ale Möller en på samma gång pinsam och hedrande situation då han själv var nominerad med sitt Ale Möller Band. Nu gick priset till den unga trion Nordic,
Årets artist blev Sofia Karlsson. Hon gav visserligen ut sin mest spännande skiva, Svarta ballader, redan 2005. Men det hon gjort därefter har inte på något vis varit dåligt. Bland konkurrenterna i kategorin fanns hennes gamle vapendragare Esbjörn Hazelius, troligtvis en doldis för de flesta utanför folkmusik-Sverige men här nominerad i hela tre kategorier. Vinst blev det i Årets utgåva.
Izzy Young fick det finaste priset, Hederspriset för exceptionell livsgärning, och det är naturligtvis svårt att tänka sig någon som vore mer välförtjänt. Youngs Folklore center spelade en inte obetydlig roll under folkmusikvågen i New York och Greenwich Village under 50- och 60- talen och fick därigenom indirekt betydelse för åtminstone västvärldens musik. Sedan 1973 bor han i Sverige och Stockholm och har här fortsatt sitt arbete med fokus på svensk folkmusik.
Men nu är det här inte bara en folkmusikgala och, utan att det syns i titeln, en visgala, utan en folk- och världsmusikgala. Det senare är ett besvärligt begrepp. På galan betonades kopplingen till traditionen, fast i andra länder, vilket innebär att det blir lite oklart varför det inte helt enkelt kan heta folkmusik. Men det finns naturligtvis också artister som verkar utifrån ett begrepp som världsmusik, inte minst Ale Möller.
Ska man trots allt använda begreppet var årets arrangör Selam en perfekt exponent för det. Då det var första gången som priset delades ut fanns det naturligtvis massor av kandidater. I Stockholm hade man till exempel kunnat tänka sig Re:Orient, Södra teatern eller Stallet. Men med tanke på Selams expansiva 2009, då de bland annat tagit hit artister som Salif Keita, Oumou Sangaré och Khaled och startat en festival i Etiopien, är det ett helt logiskt val.
Lika klockrent känns valet av New Tango Orquesta till årets grupp. NTO släppte förra året två mycket bra skivor i delvis olika stilar.
