”Den skalliga primadonnan” är en absurdistisk klassiker där titelfiguren liksom Becketts Godot är helt frånvarande. Den fransk-rumänske författaren Eugène Ionesco utgick från en lärobok i engelska och skruvade till den pedagogiskt informativa dialogen ett par extra varv i sin enaktare om brittiskt förortsliv.
Pjäsen hade urpremiär 1950, i ruinerna av ett krigsdrabbat Europa med atombomben hängande över världen som ett damoklessvärd. I den situationen förefaller Ionescos anti-teater faktiskt rimligare än dramer med mer konventionell handling.
Tiden har nött bort en del av styckets omskakande potential och när Lena Söderblom sätter upp det med ett gäng erfarna skådespelare går hon rakt på komiken; under det triviala vardagsbabblet pyr lustarna, som sedan slår ut i full flamma då Roger Westbergs Brandkapten gör entré.
Jan Marks översättning placerar stycket litet närmare oss och skådespelarna tycks lägga in en och annan aktuell referens. Kim Anderzons Mrs Smith släpper ibland loss i något upptåg i samspel med publiken. Sådana inslag riskerar att desarmera pjäsen, som kräver exakthet i både spel och repliker.
Men visst är det roligt när Helge Skoogs återhållne Mr Smith brister ut i vrede eller laddar som en idrottsman för att berätta om räven och ormen. Och Iwa Bomans Mrs Martin, illa behandlad middagsgäst, är härligt blyg i sina försiktiga kontaktförsök med maken, Nils Eklund.
”Den skalliga primadonnan” på Boulevardteatern blev för mig ett kärt återseende men kan säkert också vara en angenäm ny bekantskap.
