På ett sätt är det en ganska tacksam uppgift att som kvinna möta Institutets och Ludvig Uhlbors nya produktion Operation cykelhjälm. För den handlar inte primärt om mig och jag kan gå på vilka påståenden som helst. Den handlar om killar. Killar som drömmer om krig och sex och att ha väldigt stor kuk. För att få det, för att uppnå den bekymmersfria potens och sexuella utlevelse som bara invandrare och negrer har (citat ur denna politiskt inkorrekta pjästext!), måste ju även Sveriges killar släppa sin kastrerade feminism och bli män. Och man, det blir man bara när man går i krig. Därför krigar Sverige i Afghanistan.
Ungefär så ser grundtesen ut i Ludvig Uhlbors partitur för en skådespelare, Rafael Pettersson, en operasångerska, Pia Niemi, och en ljuddesigner, Andreas Catjar, vars elektroniska kompositioner och filmiska ljudeffekter utvidgar scenerna och rummet.
Publiken sitter placerad i scenrummets mitt, i ett kors. På golvet har Maria Stiernborg lagt orientaliska mattor, där aktörerna rör sig. På två sidor bakom publiken står flera filmdukar ihop som i ett collage. De visar resan in i mörkrets hjärta à la Joseph Conrad eller in till den vansinnige överste Kurtz som Coppola skildrat i filmen Apocalypse now. Dataanimationer med stridsvagnar och projiceringar av scenens figurer växlar om vartannat.
På spelytan gestaltas ett sammelsurium av lösryckta verbala och kulturella referenser om manligt, kvinnligt, krig och övergrepp. Vi åskådare får själva skapa oss en väg genom Pia Niemis valkyriearia och liedersång i kontrast mot Rafael Petterssons desperata försök att bygga en manlig identitet med så spridda tillbehör som en cykelhjälm, Kronans långkalsonger, en uniformsrock, bananer och solglasögon. Språkligt kastas vi mellan svenska, tyska och amerikanska, i populärkulturella stereotyper om krig och könsroller.
Pia Niemi antar diverse figurationer som hårdkokt krigförare, alltmedan Rafael Pettersson maniskt ältar Ludvig Uhlbors haranger om den svenske mannen och skjuter växelvis med en dalahäst och en revolver. Båda aktörerna är fantastiska och håller sig i Anders Carlssons regi som abstrakta åskådningsexempel eller tillfälliga symptom i ett historiskt spel om kön som kulturell och social konstruktion.
Uppsättningen är tack vare denna mångbottnade iscensättning oavbrutet intressant. Mera reserverad känner jag mig inför texten. Ludvig Uhlbors har förvisso ett uppkäftigt mod när han ger uttryck för svenska mäns sexuella avund gentemot utländska män och gör krigets utspel till metafor för mäns outlevda aggressiva sexualitet. Men är det så illa ställt att män bara har på- eller av-läge, som Uhlbors tycks mena? Eller rör vi oss här i de dunkla utmarkerna av det omedvetna, i de destruktiva drifternas underjord, som i uppsättning efter uppsättning tycks ha en sådan oemotståndlig dragningskraft för teaterduon Ludvig Uhlbors och Anders Carlsson?
