Merparten av festivalens unga begåvningar framträder i Ovanmyra missionshus, men när Jakob Koranyi och Peter Friis-Johansson konserterade var det i Rättviks kyrka inför en hyggligt stor skara lyssnare. Koranyi har tidigare vunnit hedrande priser, bland annat i Paris för sin tolkning av Sjostakovitjs första cellokonsert, och i år erövrat Norska solistpriset samt avancerat till den andra omgången av den internationella Tjajkovskijtävlingen i Moskva. Som Rising Star turnerar han fram till 2012 i Sverige och USA, och är i augusti ett av toppnamnen vid Kammarmusikfestivalen i Stavanger.

Sådana framgångar ger naturligtvis självförtroende, och det var en samlad Koranyi som på torsdagen tog plats framför flygeln. Han har spelat tillsammans med Peter Friis-Johansson i flera år och 2007 släpptes en Capriceskiva där de spelar bland annat Brahms e-moll-sonat, som nu ingick i första halvan av konserten.

I denna del av konserten tog man risken att spela utan noter, ett bevis på att de båda känner varandra väl. Debussys sonat för cello och piano i d-moll, med varierande stråkarter, inledde det mollstämda programmet. En tekniskt krävande musik som framtonade med lätthet och elegans i cellon. Inga svulstiga vibraton, i stället skön, sonor klang, fin artikulation och renhet i tonen. Drömska och vemodsmättade stämningar följdes av ett ljust och mjukt, hypersensibelt och lekfullt musicerande.

Den följande Brahms-sonaten hade man en speciell relation till, då den stått länge på repertoaren och därför tolkats med nya perspektiv efterhand, sade Peter Friis-Johansson.

Nu spelades den visserligen vackert, men med mer skönhet än djup i första satsen. Friis-Johansson kunde ha varit tydligare partner, här fick man intryck av att han hukade sig. Kanske med hänsyn till att flygellocket var helt uppfällt, men åtminstone långt fram i kyrkorummet dominerade cellon. Lätt och luftigt, intimt och kärleksfullt spelades andra satsen, medan finalen framtonade med klarhet så långt akustiken tillät.

Sjostakovitjs d-moll-sonat från 1934, som följde efter paus, var det verk man spelat minst, och nu åkte noterna fram på flygeln. Trots det fick framförandet både djup och intensitet, med koncentration i spelet och en mognad i uttrycket i den introspektiva tredje satsen.

De publika ovationerna följdes inte oväntat av Saint-Saëns ”Svanen”, här i skönt utförande.