Hedda Gabler hatar kvinnorollen. Hon förväntas vara maka, värdinna och mor – ingenting mer. Omkring sig har hon akademiker, advokater och möjligen ett geni, alla är män. Hennes lott är att vara vacker och fruktsam. Hedda vägrar och tar revansch genom att utöva sexuell makt över dessa så storslaget andliga män.

Scenografen Lehna Edwall ställer en blodröd budoar på stora scenen med ett rörligt, gigantiskt glasfönster mot salongen – det kan öppnas och stängas med fjärrkontroll. Så blir interiören med sina sekelskiftessoffor på en gång då och nu.

En sedvanlig tolkning av dramat är att Hedda älskar Eilert Lövborg, det nietzscheanska geniet. Han är gravt alkoholiserad men har hållit sig nykter och skrivit en bok som ska förändra världen – men Hedda vill ha en Dionysos, en man som går igenom alla kval för att segra. Eva Dahlman, som regisserat Dramatenuppsättningen, låter dock Eilert bara vara en av en trojka framgångsrika män som Hedda regisserar.

Hedda Gabler är en tragedi om identitet. Kvinnorollen är för liten. Omgivningen frågar ständigt om hon är gravid som var det hennes enda sätt att rättfärdiga sin existens. Hon hatar och utnyttjar sin kropp, sitt kved. Hon är sin egen fängelsecell.

Maria Bonnevies Hedda kommer in på scenen som en valkyria, bepansrad. Så småningom tar hon av sig livstycket som står på en soffa som en gjuten torso av Antony Gormley. Bonnevies roll är magnifik, hon rör sig genom rummet som med ett tomrum omkring sig – rakryggad, ständigt beredd att byta riktning.

Heddas liv är ett självdestruktivt enmanskrig och Bonnevies rollgestalt är på en gång iskall och skyddslös. Det är en Hedda med stor närvaro och laddad ambivalens.

Eilert Lövborg är här inte en Gud utan en lockig pojkman, Peter Engman gör honom mer förtvivlad och svag än stark. Intressant nog spelar Peter Andersson inte advokat Brack som sedvanligt slemmig – här har han uppenbarligen haft en lång och lycklig sexuell relation med Hedda för att göra äktenskapet uthärdligt. Christopher Wagelin har fått den otacksamma uppgiften att spela fyrkantig historiker. Han gör det bra trots att rollen är en utpräglad nidbild.

Iscensättningen är tämligen behärskad. Hedda älskar att spela ut sina män mot varandra och den existentiella smärtan kommer väldigt plötsligt. Det tragiska slutet kommer nästan oförklarat. Fast allt blev ju så litet med Eilert Lövborg, så futtigt och löjligt och det var slut på Heddas roll som åtråvärt objekt.

Uppsättningen på Dramaten är förkortad till två timmar, försedd med många tolkningsmöjligheter och detaljer. Även om regin håller känslorna tillbaka så är iscensättningen en intelligent och välspelad utsaga om kön, roller och makt.