Bakom namnet Lennie Skifs döljer sig Lennie Norman, 63, och Björn Skifs, 64. De båda är vänner sedan 60-talet men har aldrig gjort något tillsammans på en scen. När de nu gör gemensam sak på Tyrol kretsar det förstås mycket kring det ofrånkomliga med att åldras och bli gubbe – Lennie Norman har till och med gett ut en skämtsam bok i ämnet – men också om deras långa vänskap. På gubbars vis blir det många tråkningar och gliringar, sådant som kompisar gör. En del är fyndigt men då hela showen är uppbyggd kring gnabbandet blir det enahanda.
Det är en sympatiskt nedtonad show, regisserad av Pernilla Skifs, utan några ambitioner att vara mer än 90 lättsamt underhållande minuter för en mogen publik. Bara Norman och Skifs och ett stabilt kompband under ledning av Hans Gardemar. Scenbilden är en sliten replokal med en skinnsoffa i hörnan där huvudpersonerna och musikerna kan ta igen sig när de inte har något att göra.
Det är premiär så det börjar med stolpigt turnerade repliker – lite överraskande med tanke på herrarnas scenrutin. Men sedan flyter det på i ett rappt tempo, där fokus skiftas mellan de båda och roller byts. Som mest professionellt blir det när Skifs sjunger några låtar från det senaste albumet och när Norman kommer loss med eget ståuppande. Då är de på mammas gata.
Fast det var ju inte det som skulle vara grejen med den här showen. Vi vet redan att Skifs har en hygglig pipa och att Norman kan vara ettrigt kul. Meningen var väl ändå att något nytt skulle hända i spänningsfältet mellan de båda? Kanske till och med något crazy?
Nu är det istället en räcka framspånade och löst sammanhållna infall i behov av redigering. Nog är det småkul när man skojar med Dressman, sjunger en sång om kändisskapet till komp på cittra eller när Lennie Norman gör boogierock av Thore Skogmans Pensionärsvisan, med en uppdaterad text om vinstdriven åldringsvård. Men nej, det räcker inte. Manuset behöver vässas och gestaltningen skärpas.
