Dallas och deg, solarier och självhjälpsböcker. 1980-talet var decenniet när 70-talets inkluderande ”vi” blev ”jag” i en era där egot var lika stort som axelvaddarna på den midjekorta syntkavajen.

I början av detta ”sikta mot stjärnorna”-decennium skrev den brittiska dramatikern Caryl Churchill pjäsen Top girls, om den drivna och hårdhudade affärskvinnan Marlene, en perfekt produkt genererad av ”Järnladyn” Margaret Thatcher, Storbritanniens första kvinnliga premiärminister.

I inledningsscenen har Marlene bjudit in fem starka kvinnor ur världshistorien på middag. Den gemensamma nämnaren är att de alla verkade i en manlig kontext. Som Påven Johanna, vilken enligt medeltida krönikor var något så ovanligt som just en kvinnlig påve på 800-talet som avslöjades först när hon födde barn mitt under en ceremoni. Och Isabella Bird som var en upptäcktsresande i fotsid sidenklänning under 1800-talets viktorianska era.

Trots den spännande laguppställningen har första akten svårt att landa. Placerade på rad längs med den avskalade scenen berättar kvinnorna sina historier i munnen på varandra. Upplevelsen blir rörig, babblig och ofokuserad.

Först i andra akten i en pjäs som helt struntar i tidens och rummets enhet – äter sig texten inåt och bränner till. Nu befinner vi oss hemma hos Marlenes syster Louise. I vardagsrummet terroriserar dottern Angie kompisen Kit, en lek som förebådar en osund familjerelation där Angie egentligen visar sig vara Marlenes dotter som hon valde att lämna för att istället göra karriär i London. Till ett högt pris.

Top girls är något så ovanligt som en pjäs skriven för sju kvinnor. På Stockholms stadsteater regisseras de av en man, Olof Hansson. Men det är kvinnorna som lämnar starkast avtryck i uppsättningen. Inte minst Kajsa Ernst som den cyniska och bittra Louise, Katarina Ewerlöf som klassresenären Marlene och Rakel Wärmländer som karriärlivets offer Angie. För att inte glömma Sara Jangfeldts starka scennärvaro vare sig hon är en gravid påve eller en Annie Lennox-kopia på kontor.

Dialogen i Churchills pjäs från 1982 är ofta suverän, men visst har tiden sprungit ifrån den. Att identifiera sig med kvinnor som bedöms efter hur många nedslag i minuten de presterar på skrivmaskin är inte helt lätt 2012.

Desto mer aktuellt är fortfarande budskapet: även om vi idag kan kalla oss hen i Sverige, så är gapet mellan honom och henne på många arbetsplatsen fortfarande avgrundsdjupt, inte bara i löneskillnader utan i grunden sett till en mer svåråtkomlig problematik – jobb i förhållande till familjeliv. Och ställt på sin spets: måste vi gå så långt som att offra våra barn för att kunna göra karriär som kvinnor? Där någonstans har ändå den daterade Top girls på Stockholms stadsteater sin legitimitet på höstrepertoaren.