Betyg: 4 av 6
Det finns scenshower och så finns det Rammsteins scenshower. Bara introt – där de sex medlemmarna skrider fram genom publiken, och en gångbräda hissas ned från taket för att i ett ceremoniellt möte låta bandet förenas med scenen – är kittlande maffigt.
Gång på gång under konsertens lopp återuppfinner det tyska industrifenomenet sitt stål- och eldfyllda koncept för att skapa maximal underhållning, och vad gäller ramarna för en visuell rockkonsert så passerar de gränsen in på performance-konstnärligt territorium.
Artister som Lady Gaga och Marilyn Manson må flirta med religiös och fascistisk tematik och estetik, men hur många musiker är villiga att gå ned på knä och bokstavligen bli piskad som en byracka? Påsatt av sin bandkompis?
I en del av föreställningen är trummisen Cristoph Doom Schneider klädd i kvinnokläder och håller kopplet med sina hundar i ett hårt grepp. Mödosamt krälar de från scenen till en plattform i Globens mitt.
Sadomasochismen är uppenbar. Gränsen mellan skoj och allvar är däremot mer svårdefinierbar. Effekten är hundraprocentig.
Vidare: brinnande mikrofonstativ, en mordisk kock, nakna skinkor, missilraketer och så mycket pyroteknik att det hettar om öronen. Humorn är aldrig långt borta, och kommer ofta i form av spexiga keyboardisten Flake. Hans roll som konstant mobboffer är visserligen ömmande, men han får också delar av cirkusen att tippa över i rena clownerier. Dispens ges när han ger sig ut i en gummiflotte på publikhavet, vilket är ett genialiskt kul tilltag.
Låtlistans bästa riff är det i Wollt ihr das Bett in Flammen sehen, som är effektfullt i sin monotoni. Resten av materialet är taktfast radioindustri som gör det fullsatta Globen som tokigt, men som också är enerverande i sin enfaldighet. Utan visuella distraktioner blir det snabbt tröttsamt – vilket märks under de låtar bandet framför på den lilla plattformen vid mixerbordet.
Musikaliskt kan Rammstein ha fler gemensamma nämnare med klubbhits än med hårdrock, men som showkonst är det onekligen imponerande.
