Stockholm kan under fyra späckade dagar upplevas som Stoffholm, en rörlig plats för scenkonst och installationer av relativt oetablerade artister från över 40 länder. Stoff, Stockholm fringe fest, är en uppstickare i stadens kulturliv som startade i blygsam skala förra året.

I år har festivalen expanderat till dubbel storlek, med Kulturhuset som bas och Dramalabbet som en av parterna. Flera kulturinstitut stöder gästspelen.

Stoff kännetecknas av experiment och ung energi, många prövar ännu sina uttrycksformer och som besökare känner man sig lite som på en expedition där intrycken hopar sig. Samtidskommentarer blandas med mer lättsam underhållning.

I Hörsalens foajé möter man till exempel Wogloide, en grotesk installation/performance av tysk-holländskan Helena Hartmann som ifrågasätter vår tids strävan efter den perfekta, odödliga kroppen. Hon hyllar avvikelsen, blodet och döden med oformliga dockor av stoppade nylonstrumpor och sig själv i rollen som gravid kvinna. När hon sticker sönder magen med stora saxar ramlar deformerade barbiedockor ut: ”Det här händer om man inte älskar sig själv.” Tydligare kan det knappast bli.

Identitetslekar och rollkonstruktioner är återkommande. Verket 393, West Broadway, NYC är 50 minuters dans- och videoinstallation av tysk-franska Christel Brink-Przygodda, Phil Veyrunes och kollektivet Klip. De refererar flitigt till samtidskonsthistoriens ikoner som Walter de Maria och Marina Abramovic.

Omgiven av blinkande lysrör, en urban ljudkakofoni och en ström av bilder från internationella containerhamnar, dansar en kvinna klädd i röd lackjacka, hotpants och höga stövletter. Hennes gestalt poserar och tippar i långsamt tempo. En dikt projiceras över hennes nakna kropp, den handlar om en man som styckas till döds av sin arbetsgivare.

Associationerna går till trafficking och dess offer; kroppen som handelsvara bland andra, men samtidigt anas ett motstånd i konceptet. På en video dansar en dubblett av kvinnan med en annan kraft i ett definierat rum. Verket etablerar effektivt ett tillstånd av fiktiv migration, en cirkelrörelse av upprepningar som dock i längden blir ganska tålamodsprövande.

Tålamodet är det sista som tryter när sångerskorna Elin Skorup och Lina Kindblad med hjälp av snabba, fyndiga kostymbyten och en pianist avverkar Mozarts opera Figaros bröllop på 30 rappa minuter.

De har valt nyckelscener som gör att man hänger med i intrigen av kärlek, svartsjuka och beräkning. En extra skruv är att Greven gestaltas växelvis av damerna, som anpassar Susannas, Figaros och övriga rollers register till sina egna välklingande stämmor. En pigg och proffsig humörhöjare.