Brand handlar om en man som brinner. Han vägrar nöja sig med det som är lagom och passar flertalet. Han vill brottas med Gud själv för att krama mening ur tillvaron. Livet är inte njutning och gemenskap utan ett kall. Brand söker kampen.
Angereds teater spelar en två timmar lång version av Ibsenpjäsen för gymnasieelever och vuxna. Det är en utmaning att göra versdramat tillgängligt för tonåringar, texten är fylld av utläggningar om tro och filosofi. Texten är samtidigt mycket aktuell: den beskriver kristen fundamentalism men också andra generationens invandrarungdomar och sekularisering från ett strängt trossystem. Brand kan mycket väl vara en ung muslim som sticker till Pakistan och törstar efter regler och något mer storartat än arbetslöshet.
Regissören Jenny Nörbeck flyttar handlingen till ett nu: en gräsgrön scen med olika nivåer, en filmduk och en scen på scenen. Kläderna är moderna, skeendet är försett med en kör iklädd röda regnkappor, musiken är sent 1900-tal. Ensemblen använder rösten för att skapa stämningar av panik och ångest genom skrik och vrål. Texten är starkt bearbetad – men dess versstruktur och språkliga sofistikationsnivå är kvar. Regin blandar visuella och teatrala skrällar med dialog. Texten behöver rejäl koncentration och beredvillighet att lyssna.
Jenny Nörbeck tolkar Ibsen som var det en iscensättning på Teater Tribunalen – expressiv nutidsteater med hög abstraktionsfaktor. Brand är en väl tänkt och lagom häftig uppsättning för vuxna, som föreställning spelad för gymnasieelever hänger mycket på välviljan hos publiken.
Spelet är tämligen inåtvänt, ensemblen konfronterar bara vid enstaka tillfällen åskådarna och har få utrymmen att skapa laddad direktkontakt, scenen är en ö bortom publiken. Det är synd eftersom uppsättningen är så full av heta ämnen. Här tangeras en debatt om religiösa friskolor, om fundamentalism men också dess motsats, åsikten att kyrkan är för trång och liten samt väljer bort grupper av människor.
Henrik Dahl, från Teater Tribunalen, spelar Brand med en inåtvänd frenesi. Den ilska Brand bär förklaras aldrig men verkar mätta en brist, en längtan efter själ och avsikt. Dahl förmedlar skickligt det ovillkorliga hos rollen, längtan efter det absoluta. Benjamin Moliner spelar två resonörsroller, kontrapunkter, och gör det med en omedelbar, skruvad närvaro. Han fungerar som kontaktyta som med ironi bygger mening och kommentarer.
Tove Wiréen gör Agnes, en typisk Ibsenroll som gestaltar kvinnan som möjlig frälsning. Här blir Agnes ändå en egen person – även om hon inte räcker som Madonnagestalt.
Brand hastar bort för att uppfylla sitt kall som till sist får honom att längta efter martyrskapet. Han förvandlas till terrorist. Ingenting vardagligt är honom värdigt. Övermod, tomhet och tanken om utvaldhet möter desperation och gör Brand till ett livsfarligt vapen. Brand liknar Faust. Han är redo att spränga världen för att nå dess kärna.
