Ibsenfestivalen var en av f d teaterchefen Stein Winges idéer om att på en gång värna och förnya den norska scenkonsten på Nationaltheatret. Nu firar festivalen 20 år och fungerar ännu som ett mycket framgångsrikt sätt att vitalisera traditionen. Salongerna är fulla, festivalen har skapat debatt och entusiasm och gett bred internationell ryktbarhet.
Henrik Ibsen står staty utanför teatern och den nya teaterchefen Hanne Tømta fick som brukligt klättra upp för att hänga en lagerkrans på det något bistra festföremålet. Hon var iförd folkdräkt med lång kjol och nya gymnastikskor som för att gestalta själva idén bakom festivalen, och klev på rangliga stegpinnar mot målet följd av jubel från publiken.
Inledningspjäsen för festivalen heter Ibsenmaskinen – en teatral färd genom Ibsenska landskap sammansatt av regissören, tysken Sebastian Hartmann. Som utgångspunkt för stycket fungerar ynglingen Osvald från Gengångare, en pjäs som Hartmann blivit så fascinerad av att han skrivit ett eget drama om rollfiguren. Iscensättningen är en ekosal där en mängd repliker från olika pjäser kontrasterar eller konfronterar texten. Det hela påminner, också genom all humor, om en revy, där det mest tydliga temat handlar om att bryta upp från kärnfamiljen och dess strukturer. Men Hartmann visar gång på gång hur Hamlet ligger som klangbotten för Osvald och dennes uppror. Också här ligger till sist alla döda på scenen medan Osvald försöker fly scen och pjäs inuti en plastbubbla rakt genom salongen.
Ett hus står på scenen. Det liknar på många sätt den mängd av byggnader som regissören Frank Castorf använt genom åren. Iscensättningen är ett slags pastisch på tysk teater. Här saknas ingenting av det som kallas Ekel-Theater: spyor, nakenhet men blodet är utbytt mot tjära. Ensemblen sjunger ballader för att fördjupa olika stämningar.
Kai Remløv, som både representerar Ibsen och en fadersfigur, klär av sig naken medan en kvinna vrider om könet på honom. Självklart handlar denna akt metaforiskt om att stå blottad men också om att slita av Ibsen värdighet och överhöghet. Här visas hur Ibsen använder sin egen familj som inspiration/skiss för sina pjäser.
Spelstilen lämnar det psykologiska bakom sig, istället blandas det expressiva med ironi och biografiska inslag. Skådespelarna byter skepnad men gestaltar ständigt olika aspekter av Ibsen själv. Just kampen mellan olika möjligheter, ståndpunkter och alternativ gör att författaren lever. Ibsen är relativist på ett sätt som inte, exempelvis, Strindberg, är det.
Hartmann betonar det absurda men tar mot slutet fram en stark poetisk kvalitet som går mot akut ångest. Det stora problemet med uppsättningen är inte dess gytter av intertextuella citat utan att regin hela tiden läggar an på en slapstickartad humor. Publiken skrattar ibland så att den möjligen har svårt att ta ställning till temat om hur pjäserna långsamt lämnar sin upphovsman och blir arketypiska samtidigt som de fångar nya skeenden.
Inledningsstycket blir ändå en triumf för Nationaltheatret som numera genomför sin Ibsenfestival vartannat år. Med hjälp av 7,5 miljoner norska kronor i sponsorpengar och en miljon från staten lyckas man genomföra något som genererar stort engagemang. Traditionen prövas av unga inhemska förmågor, stora utländska regissörer lockas till landet och en mängd gästspel kommer till Oslo, till lycka också för mångkulturella intressen. Målet är kvalitet men också att öka publikbredden och perspektivet på Ibsengestalten.
Om två år är det 100 år sedan Strindberg dog. Än är det inte försent att tänka festival – förhoppningsvis kommer någon svensk teater eller politiker att inspireras av den framgångssaga som är Ibsenfestivalen.
