Pianisterna Mats Persson och Kristine Scholz, popartisten Anna von Hausswolff, den brittiske ljudkonstnären Scanner. Listan kan göras lång på de artister som hyllade den amerikanske kompositören John Cage som skulle ha fyllt 100 år i onsdags. På Drottningholms slottsteater gavs hyllningskonserten ”A celebration of sound”, i Moderna museets/Arkitekturmuseets Bucky Dome likaså konserter, på Bonniers konsthall passar man på att öppna utställningen ”Mer än ljud” som fokuserar på musik i samtidskonsten och på Moderna museet ingår Cage i utställningen ”Explosion! Måleri som handling”.

För John Cage var musik en pågående process. När han komponerade öppnade han för tolkning istället för att låsa in den i exakta partitur. Kanske är det därför Mats Persson och Kristine Scholz på preparerat piano så levande kan förflytta stycket ”Cartridge music” från 1960 till nutid för ett överfyllt Bucky Dome. Kanske är det också därför artister så smidigt kan ta in Cages tankar och förhållningssätt i sina egna verk. Som i exempelvis Malin Bångs och flöjtisten Hannah Törnell Wettermarks ”Hyperoxic” där susningar från flöjt möter cykelpump, batteridriven fläkt och en stor grön ballong, som Bång kramar tubaliknande ljud ur inför stor publik på Drottningholms slottsteater.

Att Carl Michael von Hausswolff och Michael Esposito på samma sätt kan hävda släktskap med Cage när de framför ”The ethereals of room number 47, Drottningholm Court Theatre, 2012” kan i förstone verka förbryllande.

Det handlar om förstärkta ljudupptagningar av paranormala elektroniska störningar. Men i Cages värld var ljudet kung, här fanns ingen tystnad även om hans ”4,33” ofta kallas just det tysta stycket. Cage menade att i den så kallade tystnaden pågår ett ständigt ljudskapande. Sett med dessa ögon kan man självklart inkludera ljud även från ”den andra sidan”.

Vägarna till John Cage är många på ”A celebration of sound”, genom Anna och Maria von Hausswolffs mörka ”Climate changes” för vindsnurra och orgel, genom Scanners vackra ambienta elektroniska musik och genom Hans Ek och Modern Fantazias väl framförda kammarmusik utbyggd med sångerskan Birgit Bidder.

Men det är ändå befriande att ingen tar kunskapen om Cage för given. På Drottningholm läser skådespelaren Stina Ekblad inlevelsefullt Cages egna ord om hur han anser att musik handlar om ljud och inte om syften. I Bucky Dome berättar kompositören Lars Gunnar Bodin om hur Cage med sin obestämbara musik vände ryggen mot 50-talets härskande konstmusik. På så sätt avdramatiseras bilden av John Cage – utan att förta hans betydelse som kompositör, uppfinnare, filosof och banbrytare. Välgörande.