Det handlar bara om fart. Producenten och bandledaren Nozinja upprepar det gång efter gång och säger att han snart ska nå upp i 189 slag i minuten. Det är ärligt talat lite oroväckande. Mig påminner det om skolgårdsdiskussioner om vem som var världens snabbaste (hårdrocks)gitarrist. Elektronisk musik accentuerar det missriktade hos sådana tävlingar, här finns ju inte längre några faktiska svårigheter med att spela snabbt, det är ett godtyckligt val.
Men själva farten är ändå en av de definierande egenskaperna hos shangaan electro, en microgenre från Limpopo i Sydafrika, och en av de saker som gör musiken verkligt effektfull är hur det hypersnabba beatet kontrasteras mot körsången.
Shangaan Electro är också namnet på den liveakt där Nozinja backas upp av Tiyiselani Vomaseve och Nkata Mawewe på körsång och dansarna Tshetsha Bboys, iklädda orangea peruker, fjädrar och lösmagar. Nozinja var den som uppvecklade musiken från äldre Shangaan-pop. Det i sin tur är en stil som faktiskt nästan alla har hört. Dess mest kända band, General M.D. Shirinda & The Gaza Sisters, medverkade på på Paul Simons Graceland med låten I know what I know, i shangaanstil.
Den ena stora skillnaden mellan shangaan och shangaan electro har ni kanske redan gissat er till. Ja, den elektroniska varianten går betydligt snabbare. Den andra framgår av namnet, det här är elektronisk klubbmusik.
Jag har sett Shangaan Electro en gång tidigare. Den här gången blir jag överväldigad på ett helt annat sätt, och det är bland annat lokalen som gör det. På Roskilde förra året var det ordnat som en regelrätt konsert. På Södra bar är det en trång, svettig klubbspelning för dansande publik.
Tempot ökar sakta, låt för låt, och om man inte märker det finns Nozinja där och berättar det med jämna mellanrum. När det börjar närma sig 190-strecket har det blivit märkbart svårdansat, även om de orangea clownerna på scen inte verkar ha några problem. När det är som allra mest vansinnigt infinner sig ett märkligt lugn. Det känns inte snabbt längre. Jag tänker att det är som med en film, att hjärnan tolkar tillräckligt snabba bildbyten, eller i det här fallet slag, som något sammanhängande. Det kanske bara är nonsens. Men vad som inte är det är att Shangaan Electro i det ögonblicket så fint överbryggar gapet mellan dans och konsert, hjärna och kropp. Hur gimmick-artat det där snacket om 189 än är.
