Med orden ”Vi finns också för uthyrning till begravningar, bröllop och eventuella likvakor” avslutar Freddie Wadling sin The Kingdom Of Evol-konsert och inleder Stockholm Music & arts på Skeppsholmen.
Direkt efter honom går Jamie N Commons på den enda scenen på området. 38 år yngre, men med samma urgamla didgeridoo-röst som Wadling. Och trots ett ambitiöst konstprogram – skulpturer och videoverk samt samtal med bland andra Marianne Faithfull och Patti Smith – känns hela fredagen som en hyllning till rösten.
Under samtalet med Marianne Faithfull låter till och med hennes rökhosta som vacker musik. Hon berättar bland annat att West Side Story fick henne att vilja bli sångerska och dansare. Det senare släppte hon dock, vilket märks under hennes konsert.
Låtarna från Horses and high heels (hennes nittonde album) är bäst, men Faithfulls rörelser på scen inskränker sig till att kika på textfusklappen. I pausen inför hiten Broken english sätter hon sig också ner och tar en cigarett.
Frida Hyvönens röst är den motsatta, klassiskt vacker, men hennes mod och metoder gör den till mycket mer än så. I slutet av hennes konsert faller ett dramatiskt regn som efter sista låten, Terribly dark, driver Hyvönen av scenen. Hon återvänder dock, för att ta emot jublet och utföra steppscenen från Singin’ in the rain i en vattenpöl på scenen.
Både Hyvönen och Faithfull är den typ av divor som Antony And The Johnsons baserat sitt utspel på. Med Sveriges radios symfoniker i ryggen – komplett med supersize-harpa – är det också precis vad Antony Hegarty själv är. Beyoncés Crazy in love får en ny dimension i hans tolkning, och Hegarty pratar även om artistens ansvar för att brainstorma fram nya idéer. Paradigmskiftet han drömmer om är gamla kvinnor i regeringen.
Störst av dem alla är ändå Patti Smith, och inför hennes konsert fylls Skeppsholms-kajen. Den scennärvaro hon tränade upp genom att bli utbuad från rockklubbar i New York passar på festivalscenen och när hon inleder med Dancing barefoot är hennes röst så varm att den skulle kunna skära filmjölk. Det är en trevlig konsert, den sista på turnén, och en del av Smiths aggressivitet saknas. Men i Gloria, från debuten Horses (1975), är det nya budskapet tydligt: frige den i Ryssland fängslade gruppen Pussy Riot. Smith ställer bara en enda fråga till det ryska prästerskapet som vägrar förlåta och nu vildsint agiterar för att tre unga kvinnorna ska straffas. Vad skulle Jesus göra?
Och mer än något annat är Stockholm Music & arts ett bevis för att något nu förändrats. Du behöver inte längre vara en rätt clueless 19-åring med lite tur och ett årtionde av ackumulerade låtar för att kunna släppa en, högst två, omvälvande rockskivor. För den som jobbar hårt och riskerar mycket kan den nittonde skivan, eller den försenade rockromandebuten, bli den bästa, mest relevanta. Och med gamla kvinnor på rockfestivaler kan regeringen inte vara långt borta.
