En av mina favoritteatrar i Köpenhamn heter Får302, en teater med minimal lokal och stora visioner. Får302, som leds av Charlotte Rindom, har sedan 2009 haft den goda idén att vidga sina uttryck genom nordiska samproduktioner.

Pär Lagerkvists Dvärgen i en helgalen, fyrspråkig uppsättning av Egill Pàlsson blev startskottet till en verksamhet byggd på nya nätverk och turnésamarbeten med större nordiska scenkonstinstitutioner och fria grupper.

Projektet med familjesagan Bastard initierades av Får302 och fick 2010 Nordisk kulturfonds extraordinära scenkonststöd på tre miljoner danska kronor. Malmö stadsteater var med, liksom isländska kultensemblen Vesturport och Reykjaviks stadsteater. En bärande idé var att skådespelare från de tre länderna skulle tala sina egna språk i föreställningen.

Vesturports internationellt prisbelönte och hyllade regissör Gísli Örn Gardarsson utvecklade denna familjesaga med en manusförfattare från Hollywood, Richard LaGravenese.

Bastard handlar om en tyrannisk patriark på en ö, som sammankallar sina fyra barn för att en sista gång lura och förnedra dem. De tre sönerna och den enda dottern har samtliga, med blandad framgång, utvecklat olika överlevnadsstrategier: alkoholism, gudsfanatism, överhettad intellektualism och en vikingaromantisk, fundamentalistisk tro på etnisk renhet.

Pjäsen är en bisarr hybrid, ett slags collage där gestalterna är mera typer och klichéer för olika attityder och värderingar än dramatiska roller. Lucas Svensson var ursprungligen engagerad att skriva texten, vilket säkert skulle ha resulterat i ett tydligare material för den trespråkiga ensemblen att arbeta med.

Nu har istället LaGravenese och Gardarsson radat upp scener och konflikter med referenser till Shakespeares Stormen och King Lear, Vinterbergs Festen, Bergmans Fanny och Alexander, Carl Th Dreyers Ordet. Allt kryddat med vikingabröl och akrobatik.

Waage Sandø gör patriarken Magnus, som tänkt gifta sig med den yngre slinkan Gilda, det vill säga Pia Örjansdotter som iförd glittrig cocktailklänning och höga klackar glider ner längs rep för att hamna gränsle kring sina karlar.

Magnus avvisar brutalt alla oliktänkande och konfronteras direkt med sonen Mikael (Ólafur Darri Olafsson), som likt en Caliban har en urkraft från ön och lever i en myt av nordisk vikingakultur, ivrigt påhejad av Katrina, som danska CharlotteE Munksgaard gör till en dråpligt vampig nattgudinna.

Syskonen och fadern slåss och kämpar om makt och arv i en magnifik romantisk scenografi, signerad Börkur Jónsson, med suggestiv ljusdesign av Carina Persson. Spelplatsen, som är uppbyggd i ett cirkustält med publik på fyra sidor, är täckt av grönt gräs med en djup vattenkälla i mitten. Fyra stora, gamla träd och en öppen takkonstruktion tillåter klättringar, balansakter och hopp.

Kännetecknande för Gísli Örn Gardarsson är den frustande energin, de fysiska utspelen. Nästan alla skådespelare ska en tur ner i vattnet, precis som i en hyllad Woyzeck som Vesturport turnerat med internationellt. Men här i Bastard får kropparna ingen drivkraft av vare sig dramaturgi eller dialoger. Föreställningen blir en löst hopkopplad serie av spektakulära kriser och ensidiga replikväxlingar.

Stämningsmusiken av Lars Danielsson och Cæcilie Norby ger också diffusa konturer åt skeendet. Dock inga problem med trespråkigheten: det bästa med Bastard är den öppna samnordiska samarbetsanda som präglar projektet.