När så mycket nyskriven musik numera återgår till en punkt strax före det moderna genombrottet är det uppfriskande varje gång en arrangör öppnar en dörr in till 1960-talets roliga experimentvärld (den som min redaktör när jag började skriva om musik kallade för ”konstiga trumpetljud i motvind”).
Stockholms Blåsarsymfoniker inledde festivalen Nordiska musik-dagar i trapphallen i en flashmob där de kröp fram i slow motion till Lasse Aagaards ”Unfinished symphony”. Mer koncept än musik, men vem blir inte glad av såpbubblor och glitter som regnar ner över en?
Väl inne i stora salen – fullsatt med en publik bestående till hälften av pensionärer med abonnemang och till hälften branschfolk inom den internationella nutida musik-scenen – leddes orkestern först av ”dirigenten” Fredric Thurfjell i Áki Ásgeirssons ”284°” som uruppfördes tidigare i år i Reykjaviks nya konserthus. Rök vällde fram och lade scenen i total tjocka. Samtidigt gick laserljus över orkestern, som spelade när de blev träffade.
När dirigenten äntligen framträdde ur dimmorna stod han och slingrade sig som en ormlik Frankenstein – Thurfjell är skådespelare. Jag tror att romantikerna skulle ha älskat det här. Det är sinnligt och slående, och den belysta rökens molnformationer ovanför musikerna ansluter till en naturlyrik som tagen från Caspar David Friedrichs landskapsmålningar.
Men inte enbart humor stod på programmet denna invigningskväll. Kinesen Leilei Tians ”Xiu III”, också från i år, låter som hårdkokt film noir med sin urtvättade harmonik som gav en förvrängd gråskala och av någon anledning påminde om djungeln. Kanske för att orkesterns tre slagverkare spelade på rytmägg som lät som cikador. Men när musiken tappade fart efter den expressiva inledningen orkade musikerna inte hålla nerven och började räkna takter.
Mer angelägen var Jon Øivind Bylund Ness ”An den langen Lüssen”, baserad på texter och citat från Mahlers sångcykler och lika senromantiskt tung, men ändå frisk och ny. En sextett röster, först viskande men sedan kraftfullare i en blandning av koral och talkör, ledde vägen över associationer till kyrkogården som givit namn åt verket.
Detta är oerhört välskriven musik som drivs av en verklig idé och inte upptagenhet av sig själv, mycket mer än en provkarta över effekter som modern musik ibland riskerar att bli. Framförandet var koncentrerat, laddat, hela vägen till avslag.
