Leonard Bernsteins version av Romeo och Julia från 1957 var djärv för sin tid och är fortfarande en stark berättelse som brukar kunna engagera. Det är ett klokt val för Norrlandsoperans första musikalsatsning, med erfarne Staffan Aspegren som regissör och oväntade Fredrik ”Benke” Rydman som koreograf. Han är en av ledarna för den nyskapande streetdansgruppen Bounce, som fick SvD:s operapris häromåret för en gripande och dramatisk föreställning av Gökboet.
Tack vare samarbetet med en lokal folkhögskoleutbildning har man en stor och ivrig ensemble för Benkes bästa Bouncemoves. En professionell institutionsorkester och några av Sveriges mest lovande yngre musikalartister i huvudrollerna ger den här uppsättningen sällsynt goda förutsättningar.
Redan från början etableras en skrällig ton. Delvis hänger det ihop med den undermåliga ljudåtergivningen. Vem som än sjunger eller talar verkar ljudet komma från en stor högtalare rakt ovanför scenen, och ganska ofta får man känslan av att man ser artisterna mima till inspelad musik. I mono.
Scenografin är vagt futuristisk, och gatugängen i denna stiliserade storstad påminner mest om fotbollshuliganer. Poliserna bär klokt nog rejäla plexiglassköldar. Jag tror aldrig jag har sett en musikalensemble så full av aggressioner. Den obehagskänsla detta väcker är kanske det bästa med föreställningen – Bernsteins 50-talsbild av storstadsmisär är trots allt rätt idylliserad och det finns många möjligheter att göra något aktuellt och drabbande av den samhällskritik som finns i stycket.
Men de chanserna missar man i Umeå. Föreställningen drunknar i en göl av effektsökeri. Kvinnor är sexobjekt och män är djur. Stackars konstapel Krupke blir illa misshandlad och det presenteras som ett skojigt pojkstreck. När nyförälskade, oerfarna Maria ska sjunga om att hon känner sig vacker, får hon slita av sig kläderna och åla runt en stång i trosor. Inte ens urbegåvade Frida Jansson klarar av att göra detta med sin artistiska värdighet i behåll. Man skäms för hennes skull.
Det är skillnad mellan streetdansens akrobatiska pojkaktighet och jazzens höftbaserade sexualitet. I Umeå knäpper ingen med fingrarna. Allt sensuellt är borta. Här är ingen cool. Dessa gatpojkar hör snarare hemma på Råsunda än på Broadway. De är inte intresserade av flickor, bara av makt.
Musikaliskt är det starkt och rytmiskt men ibland med bristande stringens. Philip Jalmelin som Tony är en riktigt fin sångare med flott röstbehandling, fast han ges ingen chans till skådespeleri. Och när hon får behålla kläderna på har Frida Janssons Maria några avklarnade stunder, bland annat duetten med Martyna Lisowskas allvarliga och intensiva Anita – den enda på scenen som, under ett par korta ögonblick, lyckas gestalta en människa.
