Alla – och vi talar då om vit, rik, västerländsk medelklass – kommer till en punkt då man inser att livet har nått sin zenit. Inga fler befordringar, inga fler förälskelser. Man tittar sig omkring och allt man ser är blöjor, smutsiga strumpor och amorteringar. Pensionskuvertet spår en fattig ålderdom.

Jonna Nordenskiöld har för Stockholms stadsteater skrivit en farsartad komedi om en kvartett 40-årskriser. Blev det inte mer än så här? heter det drygt timslånga stycket som mest av allt påminner om en blandning av modern, uppsexad Ayckbourn med inslag av sitcom och en skvätt Maria Blom.

Föreställningen har redan börjat när publiken kliver på. Fyra helt nakna människor rör sig som robotar längst bak på scenen. Åren har satt sina spår.

Det hänger här och där, precis som på nästan alla oss andra. Här släpper ensemblen på ett tabu. Svensk teater har haft svårt med det nakna. På tyska scener har man sedan lång tid tillbaka insett att hud bara är en kostym av många. Den signalerar skyddslös- och utsatthet men här också oskuld och en avkläddhet som mest är psykisk.

Två par, fyra individer. Trötta på livet och varandra. Kärleken är borta. Nu gäller parterapi. Scenerna med olika psykologer verkar träffsäkra om än aningen schablonfyllda.

Så småningom får paren ta på sig kläderna och bli unga igen. Handlingen övergår till att skildra förälskelsefasen. Paren vadar fram genom ett landskap av leksaker som blir rekvisita.

Sakta men säkert rör sig stycket fram mot sin början. Vad man än tycker om den humoristiska halten så är pjäsen fiffigt dramaturgiskt hopsatt. Och det nakna ger en absurd kvalitet som texten verkligen behöver.

Ensemblen är mest bekväm när kläderna kommer på. Då spelar man också nära publiken, besjälat och energiskt. Katharina Cohen har redan bevisat sin fina komiska förmåga, liksom Emil Almén, men också Sanna Krepper och Henrik Norlén illustrerar skickligt könsbunden intimitet och vänskap, liksom olika trygghetszoner och olika typer av längtan.

Blev det inte mer än så här? Det är en titel som också kan appliceras på själva pjäsen. Visst är den stundtals rolig och träffsäker men den bygger ju på fördomar och formler. Är det så här svensk medelklass ser ut eller vill vi bara att den ska vara så här förutsägbar, löjlig och vimsig? Jag vet inte.

Nordenskiöld gör det för lätt för sig och gömmer det väl enkla bakom nakenchock och skildringen av vuxna som barn. Uppsättningen är kul och lagom djärv men väl grund och alldeles för förenklad för att den ska bli meningsfull.