Det finns i princip två sorters gynekologer, dåliga och bra. Dragana är troligen en bra gynekolog. Hon älskar sitt jobb och hon älskar fittor i alla dess former. Hon förutsätter att alla hennes patienter är lesbiska som hon själv och höjer förvånat på ögonbrynen när någon av dem berättar att hon legat med en man. ”Kan man göra så?”

I Jennifer Nilsson Hagers drama råder homonormativitet och det visar sig lika effektivt som att byta traditionella könsroller. Scenen domineras av en gynekologstol, mitt emellan två identiska mottagningsrum av litet äldre modell. På skrivborden står till exempel mekaniska skrivmaskiner och på småbord intill finns gammaldags skivspelare.

Regissören Gertrud Larsson har tillsammans med scenografen Josefin Hinders dubblerat det som textmässigt förefaller vara en monolog.

Dragana spelas nämligen samtidigt av två personer, utklädda till kvinnor av femtiotalssnitt: båda har läkarrockar och blonda peruker, men Niclas Pajalas ögonfransar är längre och hårdare sminkade än Helena Sandströms. Särskilt i början tycks Pajala gestalta Draganas undangömda jag, hennes osäkerhet, medan Sandström talar strängt direkt till publiken med allvarlig min. Hon talar om kuken som sjukdomsalstrare och förutspår att alla kvinnor till sist kommer att bli - FLATOR!

Just i strängheten, konsekvensen och allvaret blir Dragana en oerhört rolig föreställning. Dragana själv vet vi snart var vi har, men texten och regin kan fara iväg åt oväntade håll. Någon stund hinner jag tänka att Larsson dubblerat rollfiguren för att täcka över svagheter i texten, men då händer något, som ger ny energi åt spelet. Plötsligt får vi oss en dos gynekologihistoria till livs och det är rena motorsågsmassakern, inget för känsliga öron. Inget för känsliga underliv.

Båda skådespelarna hamnar flera gången i gynekologstolen, ingen avundsvärd position. Dragana går, mitt bland skrattsalvorna, mot allt större allvar, ett allvar som handlar om att vara utsatt, om att vara ständigt ifrågasatt och utanför ramarna. Föreställningen börjar som en lätt absurd pamflett och slutar i sårbarhet och inkännande. Skådespelarna skalar av sig några yttre attribut och ser sorgset på oss. Livet är sannerligen ingen kabaré. Och ingen prideparad heller.