Sju kvinnorättskämpar, sju dramatiker och sju skådespelerskor – av det blir dramacollaget Seven, en dokumentär skildring av hur kvinnor världen över slåss för mänskliga rättigheter.
Bakom projektet står Riksteatern, FN-organet UNDP och en mängd andra organisationer som vill påminna om hur kvinnor misshandlas, vägras skola och utbildning, våldtas och mördas genom manliga klanvälden och religiöst förtryck – och hur det ses som någonting absolut självklart.
Riksteatern har valt att genomföra Seven som en läsning och att engagera lokala, kvinnliga politiker från alla partier på turnén landet runt. Samma grepp som man tog på Peter Weiss Rannsakningen för några år sedan. Det är ett sätt att poängtera sin breda regionala förankring men också att skapa engagemang på olika platser. Att slåss för kvinnliga rättigheter är något som bör förena över alla partigränser, menar vd-n Birgitta Englin som själv läser texten om en av kvinnorna, kongressledamoten Annabella de Leon från Guatemala.
Måndagsföreställningen på gästspelsscenen c/o på Stockholms stadsteater var speciell eftersom den var en del av firandet av internationella demokratidagen. Salongen var fylld av EU-politiker, biståndsminister Gunilla Carlsson, just hemkommen från Zimbabwe, höll tal och läsningen föregick på engelska av sju professionella skådespelerskor.
Under en dryg timme lästes korta avsnitt från texterna, kvinnornas öden och erfarenheter blandades till en exempelsamling från hela världen på förtryck som frodas under religiös täckmantel – i Nordirland, Pakistan, Afghanistan, Nigeria – eller som följd av patriarkala eller masochistiska strukturer – ryska och sydamerikanska. Sju vita stolar, sju svartklädda kvinnor och sju berättelser om våld.
Texterna berättar om Faradi Azizi som flyr från Afghanistan och talibanerna efter att hon försökt ordna läkarvård för kvinnor, om kambodjanska Mu Sochua som slåss mot trafficking och ryska Marina Pisklakova-Parker som vet allt om kvinnlig misshandel och berättar att 14000 ryska kvinnor dödas vart år, mer än en i timmen.
Pakistanska Mukhtar Mai blir något av en huvudfigur därför att hennes liv varit så groteskt smärtsamt. Hon blev våldtagen av en grupp män men tog händelsen till rätten och blev tilldömd mycket stora böter. Hon driver nu flera skolor och försöker slå sönder ett kastsystem där kvinnor är varor. Hon menar att utbildning, att kunna läsa och skriva är den enda utvägen ur förnedring och maktlöshet.
Seven är en mycket stark dokumentär – delvis för att den är så sparsmakat läst, så enkelt direkt med antydningar av olika brytningar men utan fysiska åthävor. Orden drabbar åskådaren med en enorm kraft. På c/o lästes stycket av kvinnor med olika nationell och religiös bakgrund samt med olika hudfärg som för att poängtera utbytbarheten, att förtrycket på olika sätt kan drabba vem som helst född till kvinna.
Seven beskriver hur rätten att välja sitt liv bara är en fantasi för den största delen av alla kvinnor jorden runt. Den är ett dokument om hedersbrott, instängdhet och sexuella utnyttjanden. Uthärdlig att lyssna på genom den sakliga tonen, den ibland torra humorn och det engagemang som driver dessa kvinnor och som inspirerar alla som tar del av texten.
