När man googlar det kanadensiska neogrungebandet Nickelback föreslår sökmotorn själv att det man kanske egentligen menade var ”Nickelback sucks” – Nickelback suger. Men under onsdagens konsert på Globen är det lätt att se varför de också älskas av många.

Med sig har bandet en ljusshow som ser ut att vara lånad från Jean Michel Jarre, en fyrkantig storbilds-tv större än min lägenhet och ett basljud som hade kunnat möblera om hela lokalen om det inte varit för att stolarna är fastskruvade i golvet. Trummisen Daniel Adair bär just ikväll en t-shirt med Umeå-bandet Meshuggahs logga på och arenans höga väggar är fulla till bristningsgränsen med människor.

Från ”Photograph” till ”Lullaby” och ”Rockstar” är det sentimentalt och tungrott, centrerat kring powerackord så lika att de ger déjà vu, och tar man bort just det där basljudet från till exempel ”Trying Not to Love You” är låten inte långt ifrån att vara en Carola-ballad.

Men nöjesfaktorn är däremot en helt annan sak. Mycket under konserten kretsar kring frågan ”Är det någon som är törstig!?” och efter bara ett par låtar har sångaren Chad Kroeger skaffat sig en fantastiskt entusiastisk dryckescoach som anordnar ”Svep! Svep! Svep!”-körer.

Dessutom är spelningen precis lagom lång och bandet visar stor respekt för arenaformatet. Det, i kombination med användandet av den i Sverige mycket ovanliga gratis-t-shirt-kanonen, gör det till en hjärndött underhållande kväll.

Som ett avslutande men övertygande bevis för att de bästa låtarna inte alltid får den största uppmärksamheten sjunger en uppspelt publik ”Seven Nation Army” i väntan på extranumret, en låt skriven av Jack White som bara kvällen innan spelade vägg i vägg, på Hovet, inför halvfulla läktare.