Fria Teaterns minimala teaterscen i Stockholm passar som hand i handske för David Karlssons pjäs Kamratstödjaren. Det är tätt och nära mellan scen och salong. Scenografin är enklast tänkbara: ett par stolar och några klädkrokar, som antyder skolkorridor eller uppehållsrum.

Texten består av en rad lyhört avlyssnade möten mellan två killar under loppet av några år. Det handlar om deras sökande efter identitet, sexualitet och självkänsla. Dialogen är snabb och har en effektivt underskruvad humor.

Det börjar när André går i sjuan och är mobbad. Erik i nian är hans kamratstödjare. Olle Sundberg som hackkycklingen André är både felklädd och felklippt, men har en genomskådande blick, trubbig kaxighet och en ironisk distans som försvarsmekanism. Han vill mycket motvilligt bli kamratstödd och visar i kortkorta monologer skärvor av sina innersta tankar.

Erik är en tuffare sort, åtminstone utanpå, en populär sportkille som får 34 rosor på Alla hjärtans dag och med framtidsdrömmar om ett liv som hockeyproffs. Per Lasson ger honom en cool attityd av spänd avspändhet, men med en villrådig känsloförvirring under ytan. De stöter ihop lite då och då och är rätt nyfikna på varandra, den hierarkiska ordningen mellan dem rubbas.

Ett par år har gått sedan deras första möte när de ses på tåget till Stockholm. André har kommit ut ur garderoben och är på väg till en blind date med en kille som har lägenhet och kanske kan bli en kärlek.

När André återvänt hem möts de igen, en romans flammar upp. Deras relation blir inte alldeles lätthanterlig. Homofobin inom idrotten är stark, livsvalen svåra, framtiden oviss. Regissören Thomas Müller och skådespelarna har funnit en ton som känns ­autentisk och gör Kamratstödjaren till ett hett drama i litet format.