Betyg: 4 av 6
Tänk dig att vara övergiven. Tänk dig att vara liten, ensam i världen och tilltufsad, och sen tas ur askan i elden.
Det berättar representanter för föreningen Samhällets styvbarn och den statliga Upprättelseutredningen om före Mary Gauthiers konsert på Scalateatern, och det är vad Gauthiers senaste skiva, The foundling, delvis handlar om.
Den skivan spelar hon sen, nästan från början till slut, som en film som börjar i ett hittebarns katastrof och sen blir lite mörkare, men slutar lyckligt. I stort sett.
Med akustisk gitarr, motorcykelkängor och pedagogiska sånger om nutidshistoria – låten Last of the hobo kings till exempel, om Steam Train Maury Graham, femfaldigt vald luffarkung – passar Gauthier bra in bland andra amerikanska berättare. Men till skillnad från Jack Kerouac vet hon hur man sätter punkt, och till skillnad från Bob Dylan behöver du aldrig fundera över om hennes namn eller röst är fejk – ingenting hos henne känns förfalskat.
Hon sjunger strävt och mellan låtarna pratar hon som om vi vore ensamma. Men eftersom både röst, musik och koncept är så avskalat hade hon behövt mer komp än bara en elförstärkt fiol. Något sorts rytminstrument hade gjort stor skillnad. En försiktig tamburin kanske, eller bara några slag på gitarrkroppen? Jag skulle till och med ha accepterat några kalebasser eller ett regnrör i första raden.
Men bristen på komp överskuggar ändå aldrig vad Gauthier kom för att göra: att berätta historier (visste du att fosterbarn visat sig ha särskilt goda anlag för vissa yrken? Showbusiness och ett liv i kriminalitet, enligt ett av Gauthiers ganska mörka skämt) och att förmedla avgrundskänslan i att aldrig kunna gå längs en trottoar utan att hela tiden söka i varje äldre mans ansikte efter tecken på att just han skulle kunna vara hennes pappa.
