Upprinnelsen till Wille Crafoords kärlek till franske swinggitarristen Django Reinhardt spelas upp på scenen. När Wille med vänner spelar rock på grammofon i sena natten, kommer en granne i morgonrock och överlämnar en skiva med Franska Hotkvintetten. Skall det väsnas så kan det väl likaväl göras till själfull musik?

Med Djangomyten som röd tråd målar Wille Crafoord upp surrealistiska bilder ur livet, sitt eget och andras, sanna och påhittade.

I imperfekt blir allt perfekt, forellerna blir fetare, agnetorna agnetare – han är den svenska scenens ordvitsare nummer ett och hinner med åtskilligt i den vägen under kvällens gång. Han vänder upp och ner på begreppen: Tänk er Hitler med Chaplinmustasch!

Den absurda historien om hur han råkar bli hundägare kan omöjligen vara sann, men rottweilern Django kommer i alla fall intassande på Scalateaterns tiljor för att omfamnas av sin husse. Django & jag – scenen är avväpnande, för satirikern Wille Cra­foord kan vara vass som Jonathan Swift, på gränsen till cynisk.

Men som väl är har han inget pokerfejs. En naken känslighet kan lysa igenom, och allt som oftast livsglädje. Förhållandet till publiken är obesvärat, han får den med sig i samtal och sång.

Förmodligen är han den minst politiskt korrekta av svenska artister. Om upproret sjunger han: Var och en sin egen Che Guevara.

Och var och en sin egen Django – musiken till föreställningen är nykomponerad och i en helt annan orkestrering än Franska Hotkvintettens fiol (Stéphane Grappelli), tre gitarrer och kontrabas.

Den musiker i Svenska Hetklubben som står närmast Django är naturligt nog akustiska gitarristen Tom Berglund. Violinisten Emilio Estrada och kontrabasisten Johan Strindberg är tänkbara i en Djangosättning, medan Kai Sundquists klarinett har en klezmerton som ger musiken karaktär av Östeuropa och Balkan.