Harald hittar hem på Teater Pero är en fullständigt helknasig och underbart knäpp föreställning för barn (från 5 år) och vuxna. Harald är konstruerad i ett laboratorium. Målet är att skapa det perfekta barnet, men innan den målmedvetna forskaren vet ordet av så har nyfikne Harald smitit ur genom dörren. Världen väntar.

Harald är visserligen åtta år, fast inte riktigt klar. Några av artighetsfraserna för god social kompetens är möjligen en aning felprogrammerade. Robotaktigt knyckig och storögt förundrad ger han sig ut i det okända. Allt mjukare i lederna, en aning bortkommen, men med gott humör, möter han jämnåriga och ett par föräldrar som inte är så pjåkiga, åtminstone i början. Han hamnar mitt i trafiken, testar skolan, prövar intresserat en toalett och andra spännande nyheter.

För vän av ordning som vill ha en rätlinjig handling på teatern att hålla sig i är kanske Harald hittar hem inte helt rätt. Historien går sina egna krokiga vägar och växlar in på stickspår, kommenteras av ett par svävande huvuden i snygga hattar och tar sig med jämna mellanrum en omväg in på hittegodsavdelningen.

Visst finns det en allvarlig underton om hur vuxenvärlden styr och ställer med barn efter vuxna ideal och förväntningar, men det är utvikningarna som blir poängen med regissören Peter Engkvists vältajmade uppsättning som är pepprad med blixtsnabba infall.

Harald själv, i Magnus Lundblads stelbent gängade gestalt, är nog så älskansvärd och alla andra roller spelas lika infernaliskt roligt som skickligt av både Lundblad och Baura L Magnúsdóttir, med god hjälp av ett par laboratorieskärmar och jazzigt svängig musik.

Karin Helander

kultur@svd.se