Kurt Rosenwinkel representerar jazzen vid årets gitarrfestival i Uppsala. Han börjar med att sätta sig vid flygeln där han slår an impressionistiska klanger med en svävande melodik som nästan omärkligt går över i en förankrad puls. Jazzidiomet smyger sig på med Andrew d’Angelo på basklarinett och fragment av bebop. Med metodisk dynamik byggs ett flödande ensemblespel som återgår till de svävande klangerna för att mynna ut i ett splittrat samtal.

När Rosenwinkel byter till gitarr har han samma harpoliknande melodik som vid pianot. Tonerna trillar som pärlor, som hos Eric Clapton och dennes förebild B B King. Rosenvinkel är skicklig men opretentiös och så långt från en gitarrnörd man kan komma. Han har en helhetssyn som får musiken att växa fritt.

Med sin kvartett Time Machine tar han ett tidsmässigt vidgat grepp om jazzen. Han säger det själv ett stycke in i konserten: Jag rör mig i dåtid, nutid och framtid. Och det innebär inte bara tidsperspektivet utan också att han söker sig bortom jazzen utan att någonsin förlora greppet. Jag tycker mig höra återklanger av Sydostasien, och ja, en impressionist som Debussy liksom modernisten Messiaen sökte sig ju båda till den sofistikerat mångbottnade gamelanmusiken på Java och Bali med dess intrikata melodiska interpunktion.

Kurt Rosenwinkels tankeskärpa utgör en fast botten för det till synes enkla och okomplicerade. Bebopidiomet går som en röd historisk tråd genom musiken; på altsax har Andrew d’Angelo en tydlig anknytning till Charlie Parker. Musiken lever på scenen med inspirerad personkemi. Eric Revis sjunger vid kontrabasen och Nasheer Waits ger trummorna ett ledigt flöde. Kapellmästare Rosenwinkels förmåga att släppa fram medmusikerna är ett exempel på hans konstruktiva och mänskliga sätt att bygga musik.