Sex säsonger har artisterna Albin Flinkas och Fredrik Meyer vissa måndagar ingått i lunchmenyn på Dansmuseets kafé. Tidigare program har bland annat innehållit sånger av Jacques Brel, Lars Forssell och Barbro Hörberg, alltid i omsorgsfulla, levande framföranden.

Efter sina tidigare nedslag i kabaréhistorien har artisterna den här säsongen för första gången letat upp material som är yngre än de själva, påpekar Albin Flinkas, när han välkomnar den lunchande publiken. Höstens nya program består helt och hållet av Eva Dahlgren-texter, både de sjungna och de talade partierna. Sångerna binds ihop av genomarbetade, gestaltade monologer som utgör delar av helheten, inte bara lättviktigt mellansnack.

Med pianoackompanjemang i stället för gitarr får en del av Dahlgrens sånger en viss kabaréprägel. Men det är inte lätt att ge nytt liv åt alla dessa självutlämnande, personliga texter som är så starkt knutna till sin upphovsman. Vissa svagheter i materialet märks tydligare när de framförs av någon annan, även om Flinkas och Meyer framför dem med stor professionalitet. Och det är ett helgjutet program, fängslande och mycket musikaliskt, när Flinkas ljusa röst och Meyers mjuka stämma slingrar sig runt varandra i tät stämsång.

Nu när Dansmuseet är på väg att flytta från Gustaf Adolfs torg får vi anledning att summera den kulturgärning museet har gjort genom att även vara ett hem för den svenska kabarétraditionen – ett kvarter från Hamburger Börs – vid sidan av alla dansuppföranden och utställningar. Låt oss hoppas att även de nya lokalerna på Drottninggatan kan ge möjligheter till levande programverksamhet.

Hur det än går med detta är artistparet Flinkas och Meyer en konstellation som blir allt säkrare och har goda förutsättningar att göra succé även på andra scener.