Jag klistrar, jag klistrar, säger pigan där hon kryper på golvet utklädd till Moder Teresa. Hon försöker ironiskt laga äktenskapet mellan Indras dotter och Advokaten men kanhända också lappa ihop en havererad uppsättning.
Två veckor innan premiär fick nya teaterchefen Kajsa Giertz ta över regin för ”Ett drömspel” på före detta Teater Västmanland, som bytt namn för att understryka ledarbytet på den anrika jugendscenen från 1915.
Det är en mardröm att få ihop ett havererat projekt. Så blir också iscensättningen närmast en bildsatt uppläsning. Grundidén har varit att låta kultur- och kändisikoner spela alla roller. Indras dotter är en blond Marilyn som kommer från himmelen på en järnsäng. Här irrar ett Frankensteins monster, en Hamlet med en Napoleon och en Pippi Långstrump.
Det är som om ett maskeradparty rusar genom texten utan avsikt att därmed påstå någonting särskilt. Undertext eller kommunikation mellan celebriteter och originalrollerna saknas.
Scenen är tom så när som på en stegvagn, en orgel, ett piano och en toalettstol på hjul. Möjligen är grundavsikten att visa en övergiven teaterscen som drömmer om sig själv och sina minnen.
På scenen står dock två universum som aldrig når varandra: en konventionellt uppläst text och en bildvärld som innehåller kollisioner på absurt komiska vis. Ossi Niskala som monster har flera spröda och vackra dansscener med Sandra Medinas Den vita svanen, en klassisk ballerina – men det fäster inte vid det som pågår. Texten gestaltas inte, skeendet genomlyses inte och blir inte psykologiskt meningsfullt. Ord och bild mötas ej.
En teaterpublik vill alltid förstå, den söker maniskt efter betydelser och känslor. Här letar jag förgäves. Den som inte kan sitt Drömspel njuter förstås av poesin – här betonad – och alla svartkantat vackra utsagor om livet som prövning eller skolscenen där Officeren (Bashkim Neziraj klädd som Napoleon) via matematik förtvivlat försöker göra livet logiskt.
Tråkigt nog står iscensättningen på en grundtolkning utan personregi, utan riktning och energi. Först mot slutet vänder sig ensemblen mot sin publik. Då ska det låsta skåpet med fyrväpplingen öppnas och det är vi, publikhavet som är det stora mysteriet tomheten – och det är lätt att känna sig så.
”Ett drömspel” på Västmanlands Teater påminner om en redovisning från en mycket tidig del av repetitionstiden, när texten inte är erövrad utan uppläst och orden inte blivit del av kropp och känsla. Det kan tyvärr varken Hamlet eller Pippi göra något åt.
