Betyg: 4 av 6
Han joggar in på scenen, hoppar sidledes ut i pausen och avslutar konserten med att, likt en sommarlovstaggad 11-åring, skutta därifrån. Den snart 76-årige Leonard Cohen ser ingen anledning till att bete sig så som artister av hans årgång brukar. Men så är han också i imponerande form. ”Jag vet inte om vi kommer hit igen så ikväll ska vi se till att ge allt vi har”. Hans öppningsord har en ambition som minst sagt förpliktigar, många artister har satt ribban betydligt lägre än så och ändå misslyckats på halva vägen. Men det krävs kanske en legend, redo att sammanfatta sin historia, för att göra saken rätt.
Den kanadensiske sångaren, poeten och låtskrivaren är klassiskt gentlemannaklädd och beter sig som han ser ut. Han lyfter på hatten när han tackar för applåderna och håller den respektfullt mot bröstet när någon av hans musiker spelar ett solo. Leonard Cohen representerar den gamla skolans goda stil. Han är ingen oskyldig hjälte men han är en berättare som minns sina historier med både hjärta och vördnad.
Det är som att förflyttas till ett stenigt torg på någon av de saroniska öarna i Grekland. Gitarristen Javier Mas imponerande spel fläktar från höger och Cohens band backar upp med mjuk och följsam helhet – snyggt detaljmålad med bland annat flöjt, klarinett, och dragspel – och kompletterar hans mörka, fårade röst.
Cohen må vara en legendar att respektera, men tre och en halv timme inklusive paus är en mastig föreställning. Men så vill han inte heller spara på något. Cohen ser istället ut som om han skulle kunna spela i all evinnerlighet och, om så bara för sakens skull, överleva alla som någonsin gett sig på att vantolka hans Hallelujah.
