När Richard Turpin på bästa tramshumör silar Strindbergs rejält fjolliga sagospel om tomtar och magiska kvastar genom sitt regifilter, så kan det inte bli annat än – supertramsigt.

Lycko-Pers resa skrevs 1882 av en ovanligt gladlynt August, småbarnspappa och nyss fyllda 33 år. Efter att ha tagit sig an mer realistiska ämnen i romaner som Röda rummet, verkade han längta efter att bara få skoja till det lite. Resultatet blev en vandringssaga med såväl råbockar som talande skampålar, en moralitet som också är tydligt färgad av dåtidens vurm för den moderna ockultism.

På Strindbergs Intima teater spelas de 37 rollerna av åtta skådespelare som får bre ut sig på uppåt tre timmars speltid, späckade av Turpins postmoderna och säregna teatercocktail av lika delar illusionsbrott, ironi och infallsregi, alltid generöst saltad med politiska brasklappar.

I det här fallet får såväl svensk utrikespolitik som privatiseringen av sjukvården sina slängar av sleven, sistnämnda i form av en sjuksköterska från ”Care(M)a” som hotar Lycko-Per med en dödsinjektion under det som ser ut att bli hans sista resa.

För det är inte en alltigenom lyckosam vandring Per företar sig genom människovärlden med start på julaftons morgon. Per, som likt en Kaspar Hauser har hållits instängd av pappa klockringaren under hela barndomen och som nu måste ut för att söka lyckan på grund av ett par hämndlystna råttor.

Rollerna alterneras mellan skådespelarna där Lycko-Per känns igen genom sina kaninöron. I en skev lutande tornet i Pisa-scenografi med vridscensfiness bär sedan turen av genom skogen via en medeltida by och vidare till Orienten för att slutligen landa i kyrkan. Och som publik får man finna sig i att medverka både med allsång och i egenskap av hav och stamtavlor.

Det blir en del transportsträckor, scener som går på tomgång och där en och annan replik hade kunnat strykas, men det uppvägs av underhållningsvärdet som de tokiga djurdräkterna ger i kombination med en knippe skådespelare i sitt esse där Jonas Nilsson och Nina Jeppsson är de som utmärker sig mest.

Sedan är förstås ämnet aktuellt med tanke på vår tids paniska jakt på lycka som livsmål. Och där den som inte är lycklig erbjuds att knapra lyckopiller. Lycko-Pers resa ger inget recept, men den som vill ladda med alternativ julstämning bjuds på en glimrande tramsig Turpintripp.