Det är fullt möjligt att läsa Dvoráks orkesterpartitur som om noterna skrivits under Beethovens tid. I Dvoráks lite gammalmodiga värld ligger taktens tyngdpunkt fortfarande tryggt förankrad efter taktstrecket och han gör tydlig åtskillnad mellan legato och non legato. För en nyläsning finns det alltså utrymme.

Kanske lekte Sir John Eliot Gardiner med den tanken när han bestämde att Dvoráks sjunde symfoni skulle inleda hans första konsert i Stockholm. Diskreta små portamenti i violinerna, luftigare frasering än vanligt och sättet att med smekande rörelser utmejsla perioderna pekade åtminstone i den riktningen när resultatet redovisades vid måndagens Nobelkonsert.

Konserthuset brukar veterligt aldrig bjuda med armbågen men denna gång slogs nog rekord i omtanke: generöst med repetitionstid, flera dagars närkontakt mellan körsångare som hittills endast beundrat varandra via cd-skivor och rena dreamteamet vad solister beträffar.

Men riktigt på räls gick det ändå inte. De tacksamma applåder som efter Mozarts c-mollmässa sköljde över de medverkande måste ha känts som ett uppfriskande bad efter den lätt svettiga upplevelsen att göra de sista finjusteringarna inför publik.

Att symfonins första satser fick något jagat över sig förvånar dock inte med tanke på tv-kamerornas nervösa jakt på närbilder, SVT direktsände konserten. Men Gardiners idé att spela ut de bägge körerna mot varandra verkar inte ha fungerat med tanke på de ideliga omgrupperingarna och utposteringen av tre av hans sopraner i den svenska kören.

Av solisterna tycktes Ann Hallenberg och Peter Mattei trivas bäst med sina uppgifter medan Miah Persson och den norske tenoren Helge Rønning verkade litet hämmade, vilket också gällde några av träblåsarna. Överlag kändes det som om de medverkande hade mycket kvar att ge vilket skulle kunna avhjälpas med dubbla Nobelkonserter, men som också leder över till det budskap som Gardiner antagligen sökte förmedla: modet att alltid våga en omprövning.

För honom är Mozarts KV 427 inte bara en torso av en mässa utan en potentiell kyrkoopera av oanad uttryckskraft, som stegvis ledde fram till den jublande Benedictussatsen. Här fanns inga döda punkter, bara ett härligt risktagande.

Men det absolut förnämligaste bidraget till konserten var filharmonikernas stråkklang.